Söderberg, Hjalmar

Söderberg började som journalist på Nyaste Kristianstadsbladet 1891, men återvände ganska snart till Stockholm där han sedan skrev i Dagens Nyheter och Ord&Bild. År 1897 värvades han över till kretsen runt Verner von Heidenstam som övertagit Svenska Dagbladet.

Som skönlitterär författare debuterade han med romanen Förvillelser (1895). Med novellsamlingen Historietter (1898) befäste han sin position som uppskattad författare och inte minst som Stockholmsskildrare. Mest kända är kanske hans Doktor Glas (1905), en moralfilosofisk bok om ett mord, som filmatiserats flera gånger, och Den allvarsamma leken (1912), en kärleksroman om att ta vara på de chanser som livet erbjuder. Även den mer eller mindre självbiografiska Martin Bircks ungdom (1901) läses fortfarande av nya generationer. Från slutet av 1920-talet ägnade Söderberg sig åt kristendomskritisk forskning som han redovisade i flera verk, varav Jesus Barabbas i romanform, och åt idédebatterande journalistik.

Söderberg var aldrig med i något politiskt parti – om än i Frisinnade klubben – och ägnade sig aldrig åt praktisk politik. Den allmänt utbredda bilden av honom är kanske flanörens – den som lite på avstånd studerar livet och människorna och sedan med stor stilistisk skicklighet och klarsynthet beskriver dem, deras bevekelsegrunder, karaktärer och tillkortakommanden. Men han var inte riktigt den obotlige fatalist som det kan verka i en del av hans böcker. Den som enbart tar till sig bilden av den världsfrånvände skeptikern glömmer dels bort två av hans skönlitterära verk (Hjärtats oro och Ödestimmen) som båda har utpräglad politisk karaktär, dels att mycket av hans skönlitteratur kretsar kring ämnen som berör individens samvete, det personliga ansvaret och en mycket stark förnuftstro. Detta i kombination med hans avsky för kollektivism och demagogiska grepp där ”folket”, ”historien” eller ”traditionen” upphöjs på enskilda individers bekostnad, gör honom till liberal.

Söderberg var djupt engagerad i flera brännande frågor, ofta av utrikespolitisk karaktär. Dit hörde t ex Dreyfuss-affären som figurerar på huvudpersonen Arvid Stjärnbloms tidningsredaktion i Den allvarsamma leken: när Emile Zola skrivit sin J’accuse klipptes den franska texten i remsor och delades ut bland alla franskkunniga på redaktionen för snabböversättning och spreds redan nästa dag i landsortsupplagan och som extratidning i Stockholm. Tack vare Hjalmar Söderberg gick det till just så på Svenska Dagbladet i januari 1898.

Han var också mycket aktiv i debatten om unionsupplösningen med Norge 1905 till förmån för en fredlig lösning, och djupt engagerad i opinionsbildning mot kriget 1914. Han gjorde von Heidenstam besviken när han i 1914 års försvarskris inte ställde sig på den konservativa sidan med Gustav V i spetsen. Eller som Bure Holmbäck skriver: ”Sammantaget framträder bilden av en rationalist, först med socialistiska, sedan med radikalt liberala sympatier, skeptisk mot auktoriteter av skilda slag, orädd och självständig, med klart socialt intresse” (s. 389).

Söderberg var tidigt ute med kritik mot den framväxande fascismen och mot slutet av sitt liv alltmer engagerad i kampen mot nazismen, främst genom artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg – ett författarliv (Bonniers 1988) är standardverket för den som vill fördjupa sig i Söderbergs författarskap. Hans politiska hållning finns analyserad i Elena Balzamos Den engagerade skeptikern (Carlssons 2001), för övrigt utmärkt recenserad av Johan Norberg i Moderna Tider, september 2002 under rubriken ”Flanören som röt”. Men självfallet är Söderbergs egna verk det mest läsvärda att tipsa om – själv sätter jag nog Den allvarsamma leken allra främst av dem jag läst av honom. (Den boken hamnade f.ö. på sjätte plats när svenska folket 1998 röstade fram århundradets bok bland allt som givits ut under 1900-talet.)

Ulrika Stuart
ulrika.stuart@foretagarna.se