Tingsten, Herbert

Tingstens författarskap kan lite grovt indelas i fem perioder. Han inledde 1924 med doktorsavhandlingen om folkomröstningar i USA. Han fortsatte med flera verk om politiska institutioner: riksdagens utskott, fullmaktslagar, ministerstyre m.m. Här smälte Tingsten samman statsrättens aspekter och historieforskningens metod att beskriva hur systemet har fungerat i praktiken.

En dramatisk förändring inträffade från slutet av 20-talet och framåt med Tingstens studier dels av demokratins idéer, dels av fascism, nazism och kommunism. I denna andra fas av sitt liv beskrev han utförligt skilda ideologiska system. Hans språk befriades när han i flera banbrytande böcker avslöjade de totalitära staterna, t.ex. i Demokratins seger och kris (Bonniers 1933). Tingsten förenade vetenskaplig exakthet och objektivitet med den passionerade demokratens känsla att vår civilisation var i dödlig fara. I andra verk utredde han den svenska socialdemokratins idéutveckling, konservatismen och demokratins värderingar.

Den tredje perioden följde när Tingsten blev chefredaktör i Dagens Nyheter 1946-59. Han kom att dominera svensk pressdebatt fram till 60-talet, ”den mest explosiva talangutveckling som någonsin skett i nordisk press” (Sigurd Hoel). Tingsten hade lämnat socialdemokratin i början av 40-talet, blev socialliberal, stödde en rad sociala reformer (bl.a. ATP) och ledde den största och viktigaste liberala tidningen i landet.

Kampen mot socialism och förstatligande blev en huvudfråga under de första åren på Dagens Nyheter. Kampanjerna mot kommunism, kolonialism och andra diktaturer (inte minst apartheid) drev han ständigt, liksom stödet åt Israel. Sovjet förbannade han lika häftigt som han tidigare fördömt Hitler-Tyskland. Tingsten angrep neutralismen och ansåg att Sverige borde gå in i NATO. Också om filosofi, litteratur och religion skrev han en mängd DN-artiklar. Hans förening av stilistisk briljans, lidelse, humor, arbetskapacitet och djup lärdom var unik. Tingsten ses i dag som den främste publicisten i Sverige under 1900-talet.

I sina oerhört uppmärksammade memoarer i fyra volymer, Mitt liv (Norstedts 1961-64), granskar Tingsten sina drivkrafter; försvarar mycket, ångrar en del. Detta blev fjärde fasen i hans skrivande. Landets mest fruktade debattör visade här upp också sin rädsla, inte minst dödsskräcken, och kastningarna mellan ”nihilism och aktivism”. Ständigt återkommer känslan av kluvenhet mellan ett framgångsrikt arbetsliv och oron över att detta är ingenting, bara gester inför försvinnandet.

Tingstens ögon försvagades påtagligt i slutet av 60-talet. Det öppnade för de tre ”tankeböckerna”. I dem förenar han DN-tidens krav att skriva kort med memoarernas ambition att låta pansaret falla. Under denna författarskapets femte period beskriver han också blindheten och kärleken samt författare han följt i årtionden. Aldrig var Tingstens prosa naknare och mer avklarnad. Hans sista verk griper oss med den hjälplöshet som är människans lott.

Tingsten publicerade ett 50-tal böcker och några tusen artiklar. Hans memoarer har kommit ut i ny upplaga (Norstedts 1992). Dagens Nyheter gav ut krönikan Tingstens tid (1989) och Ingemar Hedenius skrev boken Herbert Tingsten – Människan och demokraten (Norstedts 1974). I Tyranniet begär förtroende (Timbro 1992) samlade jag ett stort antal artiklar, där Tingsten analyserar och förbannar 1900-talets diktaturer.

Per Ahlmark