Rinman, Erik Benjamin

Erik B Rinman kallades för ”pressens förste gentleman”. Han var ingen stor stilist och intog sällan några djärvare ståndpunkter. I stället kännetecknades han av integritet, hög moral, hänsyn, taktkänsla och varsamhet.

Rinman kom från ett konservativt och starkt religiöst hem. Genom sitt socialpolitiska engagemang kom han att närma sig liberalismen. Rinman var en av grundarna 1903 och senare ordförande i den radikala tankesmedjan Centralförbundet för socialt arbete (CSA).

1897 rekryterades han till det rekonstruerade Svenska Dagbladet. Rinman blev ledaravdelningens ideolog och förespråkade en aktiv socialpolitik, utvidgad rösträtt, religionsfrihet och en fredlig politik i syfte att rädda unionen med Norge.

Efter en schism i unionsfrågan med SvD:s ledning övergick Rinman 1906 till liberala Stockholms-Tidningen, där han skulle verka som huvudredaktör och politisk redaktör till sin död. Stockholms-Tidningen var landets i särklass största tidning. Rinman drev en självständig linje som ofta fick stick i stäv med Karl Staaffs.

Rinman intog exempelvis en positiv hållning till regeringen Lindmans rösträttsförlag och han drev en betydligt mer försvarsvänlig linje än Staaff. Rinman stödde förbudsmotståndarna inom partiet och efter partisprängningen 1923 deltog han i utarbetandet av det nya liberala partiets program. Rinman ogillade regeringssamverkan mellan liberaler och frisinnade och medverkade därför till att fälla den liberale partiledaren Eliel Löfgren.

Rinman var inte särskilt intresserad av att utveckla Stockholms-Tidningens redigering och hans moralsyn ledde till strikta regler för hur annonser fick vara utformade och vilka bilder som tilläts, bland annat fick inga foton på lättklädda idrottare förekomma. Under Rinmans tid kom tidningen att tappa marknadsandelar till konkurrenterna Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se