Löfgren, Eliel

Löfgren var, i likhet med Karl Staaff, verdandist och advokat i Stockholm med social inriktning som framgångsrikt försvarade fattiga och utsatta människor i uppmärksammade rättegångar.

Löfgren blev justitieminister i Nils Edéns regering 1917-20. Han medverkade i författningsreformen (allmän och lika rösträtt för kvinnor och män) och genomförde flera viktiga rättsreformer, t.ex. lagstiftning om fri rättegång, rättegångsbiträde åt häktade, avskaffande av den reglementerade prostitutionen och avskaffande av vanfrejdestraffet som innebar förlust av alla de rättigheter och förmåner som tillkom en oförvitlig medborgare. Rätten att aga tjänstefolk och underlydande avskaffades helt och all form av kyrklig påföljd (kyrkotukt) i strafflagstiftningen avskaffades. Löfgren fick igenom en lag om rätt till litterära och musikaliska verk samt moderniserade vattenrätten, vilket underlättade utbyggnaden av vattenkraften.

Vid partisprängningen 1923 blev Löfgren ledare för det liberala partiet och i Carl Ekmans första regering 1926-28, som var en koalition mellan frisinnade och liberaler, var Löfgren utrikesminister. Där fullföljde han arbetet med att utveckla internationella överenskommelser om förlikning och skiljedom. Samarbetet i regeringen fungerade väl men i Stockholm och Göteborg fanns inom det liberala partiet ett stort missnöje med regeringssamverkan. Därför beslöt Stockholmsliberalerna att inte sätta upp sin partiledare och utrikesminister på valsedeln i 1928 års andrakammarval. Löfgren ställde i stället upp på en särlista men blev inte invald. Då meddelade han Ekman att han skulle avgå ur regeringen. Då även de liberala kollegerna ämnade följa efter, lämnade Ekman in hela regeringens avskedsansökan. Löfgren blev dock redan 1929 invald i första kammaren där han satt till 1937.

Löfgren hade även många internationella uppdrag, bl.a. delegat till Nationernas förbund 1921-28. Han utsågs 1930 av den brittiska regeringen till ordförande i den grupp som lyckades bidra till en avspänning mellan judar och araber i konflikten kring klagomuren i Jerusalem. Han medverkade i förarbetena till 1914 års utvisningslag som ökade rättssäkerheten i utvisningsärenden. Under 1930-talet gjorde han viktiga humanitära insatser för flyktingar från Nazityskland tillsammans med sin hustru Mia Leche Löfgren, författare och aktiv i Frisinnade kvinnor.

Som person var Löfgren bohemisk och opraktisk. En gång då han som advokat skulle resa till en klient på landsorten tappade han bort namnet på den han skulle besöka. Han telegraferade till sitt advokatkontor och fick svaret: ”Din klient heter Engström, själv heter du Löfgren.”
Han ansågs av många vara alltför otaktisk och ointresserad av makt för att passa som partiledare. Löfgren övervägde redan 1921 att lämna politiken i avsmak för den interna partifejden. Men han stannade kvar och medverkade senare aktivt vid folkpartiets tillkomst 1934 och blev medlem i det nya partiets förtroenderåd.

Löfgren utgav en rad rättsliga skrifter och den kriminalhistoriska studien Klockorna i Östervåla (1934). Mia Leche Löfgrens har skrivit en biografi över sin make: Så var det då (Hökerberg 1941).

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se