Nettelbrandt, Cecilia

Cecilia Nettelbrandt hade en gedigen utbildning: civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm 1945 och jur.kand. vid Stockholms universitet 1951. Hon var ombudsman i Folkskollärarförbundet 1953-1960 och förbundsjurist i Lärarförbundet 1961-1970.

Vid ett av sina första Folkpartimöten ombads Cecilia att koka kaffe. Hon accepterade detta om uppgiften delades lika med en man. Hon slapp därefter kaffekokningen. Det första politiska uppdraget blev i fattigvårdsstyrelsen och när hon kom till första sammanträdet försökte en vaktmästare fösa in henne i väntrummet – en så ung kvinna måste vara hjälpsökande.

Senare gick den politiska karriären bättre, bland annat som stadsfullmäktig i Solna 1951-1962 och 1966-1968. Hon var Folkpartiets andre vice ordförande 1967-1969 och förste vice 1969-1975.

Cecilia Nettelbrandt var riksdagsledamot för Stockholms län 1961-1976, före 1971 i andra kammaren. Hon var den första kvinnan som valdes till vice talman (andre vice 1971–1973, tredje vice 1974–1976).

Som en av riksdagens främsta skattepolitiker fick hon bland annat igenom att sambeskattningen av förvärvsinkomster avskaffandes 1970. Hon motionerade i riksdagen om bland annat skydd mot obefogade uppsägningar och rätt för anställda att ta ut långa sabbatsledigheter. Cecilia undvek att syssla med ”kvinnofrågor” som till exempel familjepolitik: ”Då gick LO-gubbar och sådana ut ur kammaren och rökte eller satt och gäspade därinne.” För att märkas gällde det att ta debatter i frågor som männen tyckte var viktiga.

Efter riksdagstiden blev Cecilia diplomat; generalkonsul i San Francisco (1976–1978), ambassadör i Kenya (1978–1983) och i Filippinerna (1983–1987). Statsminister Olof Palme hade erbjudit henne att välja stationeringsort. Han var nog nöjd att nu bli av med en besvärlig motståndare. Han lär ha sagt att hon borde ha valt Uruguay där Tupamarosgerillan härjade eftersom ”inte fan törs någon kidnappa Cecilia”.

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se