Keynes, John Maynard

Ekonomen Keynes var en penningteoretiker med betydande bredd: Han disputerade på en avhandling om sannolikhet och induktionslogik. Under båda världskrigen var han regeringen behjälplig med utredningar och ekonomiska kalkyler. Han drog sig aldrig för att ha egna och kontroversiella ståndpunkter, exempelvis var han mycket kritisk till villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Keynes ansåg att dessa skulle ha mycket negativa effekter på samhällsekonomin.

Mest känd är Keynes för sin bok A General Theory of Employment, Interest and Money som kom ut 1936 (nyutgåva på Svenska: Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, Pontes 1994). I denna visar Keynes att den långsiktiga marknadsjämvikten i ekonomin inte nödvändigtvis innebär fullt utnyttjande av alla produktionsresurser: Det kan mycket väl finnas en jämvikt med ofrivillig arbetslöshet.

Två antaganden är centrala i Keynes tankegångar. För det första, idén om den så kallade penningillusionen. Enligt denna kan exempelvis arbetsutbudet bero på den nominella lönen snarare än på den köpkraft som lönen motsvarar. Därmed blir det enklare att sänka människors reala löner genom att låta prisnivån stiga än genom att sänka de faktiska belopp som anges på löneavierna.

För det andra, idén om det improduktiva sparandet: När människor sparar pengar i spekulationssyfte, måste inte detta sparande motsvaras av produktiva investeringar. I stället kan sparande innebära att köpkraft dras undan från marknaden så att efterfrågan faller och färre kommer att sysselsättas.

Keynes teori innebar att det var teoretiskt möjligt för staten att ingripa och föra ekonomin bort från jämvikten med arbetslöshet mot en jämvikt med full sysselsättning. Förutom att Keynes teori därmed var ett viktigt teoretiskt bidrag till nationalekonomin, var alla idéer om arbetslöshetsbekämpning av stort intresse under trettiotalsdepressionen.

Tankegångar snarlika de som finns i Keynes General Theory lanserades ungefär samtidigt också av den så kallade Stockholmsskolans nationalekonomer. Till stora delar berodde detta på en ömsesidig inspiration mellan Keynes och den svenske ekonomen Bertil Ohlin, som hörde till denna skola. Bland många liberalt sinnade nationalekonomer växte under denna tid fram en ökad acceptans för statliga ingrepp i syfte att förhindra icke önskvärda marknadsjämvikter.

Keynes idéer har omtolkats i en rad former, däribland till enkla läroboksmodeller och tumregler för konjunkturpolitiken. Gemensamt för dessa tolkningar är att de är avsevärda förenklingar, och det är lätt att på basis av dessa förenklingar avfärda Keynes idéer som föråldrade. Men även om förutsättningarna för den nationella stabiliseringspolitiken är annorlunda nu än på Keynes tid, är Keynes observation av trögrörliga löner och priser alltjämt en viktig invändning mot idén om marknadens inbyggda effektivitet.

Mark Blaug: John Maynard Keynes – Life, Ideas, Legacy (Macmillan 1990)

Andreas Bergh
andreas.bergh@nek.lu.se