Hedenius, Ingemar

Ingemar Hedenius föddes 1908 i ett högborgerligt hem i Stockholm. Han studerade i Uppsala och påverkades av sina lärare, uppsalafilosoferna Axel Hägerström och Adolf Phalén. Senare kom de anglosaxiska filosoferna Bertrand Russel och G. E. Moore att påverka Hedenius arbeten. 1947 blev han professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Han gick i pension 1973 och avled 1982.

Känd för en bredare allmänhet blev Ingemar Hedenius genom sina religionsfilosofiska insatser och den omfattande tro- och vetandedebatt som startade med artiklar i Dagens Nyheter efter det att Herbert Tingsten blivit chefredaktör för tidningen 1946.
Denna stora kulturdebatt fick ordentlig fart i och med Ingemar Hedenius essäsamling Tro och vetande som publicerades 1949. Debatten engagerade många av landets biskogar och professorer i teologi och var tidvis mycket het.

Ingemar Hedenius tänkte i slutet av sin gymnasietid bli präst. Men, skriver han, ”min kristlighet försvann” och det blev filosofistudier istället. I Tro och vetande ser han förhållandet mellan tro och vetande som en religionsfilosofisk fråga. Det fins ingen anledning att tro på något som det inte finns något förnuftigt skäl att anta för sant. Och då håller enligt Hedenius inte kristendomen. Det finns andra livsåskådningar som bygger på förnuft och kunskap och därmed är överlägsna kristendomen. Hedenius återkom två år senare – 1951 –
med essäsamlingen Att välja livsåskådning där han bemötte de många kritiker som gått i taket och som oftast inte accepterade de postulat som Hedenius formulerat i Tro och vetande.

Det genomslag som Hedenius fick berodde inte bara på den förnuftsbaserade kritiken av kristendomen utan också på hans angrepp på svenska kyrkan och dess företrädare och på vad som gjordes på de teologiska fakulteterna vid universiteten. Och denna påverkan syns även idag då nya böcker om tro och vetande och Hedenius publiceras.

Svante Nordin kom 2004 med boken ”Ingemar Hedenius.En filosof och hans tid” (Natur och Kultur). Det är en rik och väl grundad biografi. I ett avseende är jag av annan mening än Nordin. Det gäller Hedenius vetenskapssyn där Nordin – i likhet med bland andra teologen Johan Lundberg – hävdar att det inte längre går att använda sig av påståenden som ”på vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Men det är en missvisande kritik eftersom det var vetenskaplig metod som Hedenius byggde på, och i sådana ansatser ligger förnuft, kritik, skepticism och utveckling av ny kunskap istället för tidigare kunskap. Det var just det som var grunden för Hedenius sätt att arbeta. Inom parentes kan nämnas att min far, som var professor i oorganisk kemi, var en av Ingemar Hedenius samtalspartner om naturvetenskaplig forskning och kunskap. Givetvis finns det anledning att granska Hedenius arbeten och fortsätta att problematisera de stora frågorna om tro och vetande och livets mening.

Jag hade förmånen att få träffa farbror Ingemar och också få njuta av hans professionella flöjtspel. Ingemar Hedenius var en upplysningsmänniska, en humanist, en människa med stor insikt i musik, konst och litteratur och han publicerade sig också skönlitterärt.

Ingemar Hedenius publicerade essäsamlingarna Tro och vetande (1949) och Att välja livsåskådning (1951). Ett urval artiklar ur dessa två böcker återges i Tro och livsåskådning (1958). I Varför blev jag den jag är? (1992) får vi följa Hedenius till första tiden som studerande i Uppsala.

Ingemund Hägg
Professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet
E-post ingemund.hagg@fek.uu.se