Bugge Wicksell, Anna

Anna Bugge växte upp i Norge, från tonåren i Kristiania, i en borgerlig, religiöst färgad, intellektuell miljö. För att kunna ta studentexamen, som vid denna tid inte var tillgänglig för kvinnor i Norge, bildade hon tillsammans med några vänner en privat studiegrupp och blev 1885 den femte norska studentskan. Redan i sin ungdom började Bugge ägna sig åt de frågor som kom att bli hennes livsuppgifter. Hon deltog i stiftandet av Norsk Kvindesaksforening 1884 och blev dess ordförande 1888. 1885 bidrog hon till bildandet av Norsk Kvindestemmerettsforening och reste runt och talade för rösträtten. Redan 1888/89 deltog hon i fredsmöten ute i Europa.

Sommaren 1888 var hon norsk delegat på det första Nordiska kvinnosaksmötet i Köpenhamn. Här träffade hon den 11 år äldre fritänkaren och samhällsdebattören Knut Wicksell, känd även i Norge för sina samhällsomstörtande åsikter, bl.a. avseende äktenskapet. I syfte att protestera mot rådande äktenskapslagstiftning, vilken gav mannen målsmanskap över kvinnan, lyckades han så småningom övertyga Anna Bugge att ingå samvetsäktenskap, offentligt annonserat under rubriken ”Förenade”, under ett privat kontrakt upprättat av den unge advokaten Karl Staaff.

De första åren av Anna Bugges och Knut Wicksells gemensamma liv upptogs i huvudsak av familjebildning och satsning på Knuts karriär. Anna Bugge gjorde vad hon kunde för att styra Knut Wicksells engagemang i riktning mot det vetenskapliga – skötte det praktiska i familjen, fungerade som assistent och språkgranskare, spårade upp pengar till forskningsarbetet. Hon höll också föredrag och författade småskrifter rörande kvinnans rättigheter (gift kvinnas ställning i nordisk äktenskapslagstiftning) och fredsarbete (strävandena för internationell skiljedom). Makarna delade i stort sina radikala åsikter i sak, men inte i form. Om Knut Wicksells strategi för förändring var den utmanande handlingen (med åtföljande bekymmer för de närmaste), så var Anna Bugges det envetna praktiska arbetet.

När Knut Wicksell i början av 1900-talet fått en professur i Lund, familjeekonomin blivit stabilare, barnen äldre och Anna Bugge återhämtat sig från längre sjukdomsperioder kunde hon vid 42 års ålder satsa på de efterlängtade juridikstudierna. Samtidigt engagerade hon sig alltmer aktivt i arbetet för kvinnlig rösträtt, i fredsrörelsen och i frisinnade
landsföreningen. I alla dessa verksamheter uppskattades hon för sitt klara intellekt, sin målmedvetenhet och arbetsförmåga, talar- och skrivartalang, och sin anspråkslösa person.

Anna Bugge var en förgrundsgestalt i rörelsen för kvinnlig rösträtt som pågick under seklets två första decennier. Hon bildade föreningar, lokalt och centralt, reste runt och föreläste, författade artiklar och broschyrer, samt ”upptäckte” de gifta kvinnornas kommunala rösträtt. Dessutom var hon stående delegat till den internationella kvinnorösträttsalliansen, i vilken hon hade en central ställning ända till sin död. Något Anna Bugge gärna betonade var betydelsen av rösträtt och samhällsansvar för personlig utveckling och mognad. Hon stod Karl Staaff nära och medverkade vid utformningen av hans regerings proposition om kvinnlig rösträtt.

Den fråga som låg Anna Bugges hjärta närmast var fredsfrågan. Det blev på den internationella rättens område hon i första hand kom att tillämpa sina juridiska kunskaper. Hon engagerade sig i fredsrörelsen med samma metoder som i rösträttsrörelsen och författade åtskilliga skrifter kring fredsarbete. De frågor hon drev var uppbyggandet av folkrättsliga institutioner för att motverka krig. Alla nedrustningsbeslut måste vara mellanfolkliga. Ensidig nedrustning är farlig, rentav ett hot mot demokratin. Under kriget var hon sakkunnig i kommittén för folkförbundsärenden, vars uppgift var att lägga ett skandinaviskt förslag till en internationell rättsordning. 1920 tog Anna Bugge steget ut i världspolitiken – hon utsågs till svensk delegat i Nationernas förbund i Genève och blev därmed Sveriges första kvinnliga diplomat. Här verkade hon till sin död med juridiska och sociala frågor och som medlem i den s.k. Mandatkommissionen.

Liv Wicksell Nordqvist har på ett personligt sätt berättat om sin farmor i Anna Bugge Wicksell – En kvinna före sin tid (Liber 1985). Annas politiska engagemang belyses i Gulli Petrini: Anna Bugge Wicksell – En internationell märkeskvinna (Bonniers 1934) och i Christina Florin: Kvinnor får röst (Atlas Akademi 2006).

Christina Jonung
christina@jonung.se