Bremer, Fredrika

Bremer debuterade 1828 med den första volymen av Teckningar utur vardagslivet. Den blev en omedelbar succé och författarens identitet blev snart känd. Den blev också inledningen till ett enastående intellektuellt företag – att som kvinna bilda sig en uppfattning om världen och ge sig ut i den för att påverka.

Bremer var nummer två i en syskonskara på sju. Fadern var en förmögen arvtagare till en framgångsrik Åbo-köpman. Redan 1804 flyttade familjen till det egentliga Sverige och bosatte sig dels i en fashionabel våning i Stockholm, dels på godset Årsta på Södertörn. Barnen fick en uppfostran för den högre medelklassen, ja societeten. Endast den äldsta systern kom att gifta sig. Det var också under en längre vistelse hos henne och hennes man i Kristianstad som Bremer träffade Per Johan Böklin, skolman och senare präst i Skåne.

Böklin vara en av dessa begåvade bondsöner som hade fått studera under knappa villkor – och med framgång – vid universitet. Under hans ledning inledde Bremer studier i filosofi, teologi, litteratur, historia – kort sagt studier av det slag som hon skulle ha fått göra om hon varit pojke. Mellan handledare och elev uppstod en stark närhet, en unik kärleksrelation. Den kan vi följa i den brevväxling som de båda inledde efter Bremers tid i Kristianstad och som blev livslång.

Under 1830- och 40-talen skrev Bremer romaner – så kallade familjeromaner som hon själv uttryckte det i sitt samtal med påven i Vatikanen. Familjen H (1831), Grannarna (1837) och Hemmet (1839) är de mest kända. De blev stora publiksuccéer och översattes till ett antal språk. Temat är dels familjen som ett litet samhälle, dels flickors möjligheter – eller omöjligheter – till egna livsval.

Bremer läste mycket, tog del i ett intellektuellt umgängesliv i högborgerlig miljö. Till hennes vänner kom bl.a. Erik Gustaf Geijer att räknas. Bremer hade livet igenom ett starkt intresse för teologiska frågor och publicerade sig också i diskussionen om Jesus som historisk person – Morgonväkter (1842). Åren 1849-51 reste Bremer runt i USA. Resultatet är Hemmen i den Nya Världen, en reseskildring i form av brev till den hemmavarande yngsta systern. Den är ännu efter mer än 150 år levande och träffande.

I centrum för Bremers nyfikenhet står människorna och hemmen i denna nya sköna värld. Skolor, fängelser, kollektiv, plantager, slaveriet, den politiska ordningen, pressen, nöjesliv, de intellektuella, de fria samfunden plus naturen – allt närmar hon sig med skärpa och är beredd att pröva fritt. Sina egna föreställningar redovisar hon – och omprövar. Hemresan över England resulterade i ett antal socialreportage med tonvikten på den engelska arbetarklassens förhållanden, publicerade i Aftonbladet.

Under 1850-talet arbetar Bremer med sin mesta tendensroman, Hertha, som kommer ut 1856 och är ett inlägg i den aktuella diskussionen om kvinnans myndighet. Den innehåller också ett utbildningsprogram för flickor. Delvis kom det att omsättas i Högre lärarinneseminariet, inrättat 1861.

Efter besöket i Amerika växte Bremers intresse för det västerländsk-kristna samhällets rötter. Sommaren 1856 for hon till Schweiz för att där uppsöka en radikal kristen församling. Den gav inte svaret. Bremer fortsatte och tillbringade nära fem år i Italien, Palestina och Grekland. Livet i Gamla Världen är tyngre stilistiskt än Amerika-skildringen och blev heller aldrig samma succé.

De sista åren tillbringade Bremer i Stockholm och på Årsta som en internationell celebritet och en inspiratör för den gryende svenska kvinnorörelsen. Hon dog nyårsaftonen 1865 på Årsta. Några dagar dessförinnan hade hon fått den glädjande nyheten om ståndsriksdagens avskaffande, ett första steg mot en man – en röst – och i förlängningen en kvinna – en röst. Det senare dock en avlägsen utopi för Bremer, även om hon i USA hade mött ett par rösträttskvinnor.

Ideologiskt hör Bremer hemma bland det tidiga 1800-talets liberaler, de som betonade individens frihet och ansvar och för vilka de sociala frågorna – eller som man sade fattigdomsfrågan – stod i centrum. Att Bremer fick ge namn åt den första och livskraftigaste svenska organisationen för kvinnans utveckling var givet, men det har också snävat in henne. Hon var något av en intellektuell allätare.

Carina Burman: Bremer – En biografi (Bonniers 2001), Ulrika Kärnborg: Fredrika Bremer (Natur och Kultur 2001), Åsa Arping och Birgitta Ahlmo-Nilsson (red): Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår (Gidlunds. 2001), www.fredrikabremer.net.

Barbro Hedvall
barbro.hedvall@dn.se