Bergström, David

Bergström blev politiskt engagerad under sin studietid vid Uppsala universitet där han bl.a. var ordförande i Verdandi 1885-86 och 1888-89. Som sådan höll han 1889 ett hyllningstal till Georg Brandes, vilket väckte stort uppseende eftersom det tolkades som en kritik av universitetets lärarkår. Han blev den förste redaktören för Verdandis småskrifter och skrev själv en av de mest spridda skrifterna, Den politiska rösträtten (1890; 6:e uppl. 1905).

På 1880-talet inledde Bergström också en journalistisk bana, bland annat som medarbetare i DN. Han gjorde också avgörande insatser i rösträttsrörelsen. Sveriges allmänna rösträttsförbund bildades 1890. Till ordförande valdes Julius Mankell. Men den verkligt drivande var Bergström som fick epitetet ”rösträttsgeneral”. Han var en fenomenal organisatör – en talang som senare skulle komma till nytta i frisinnade landsföreningen – och blev rösträttsrörelsens ordförande efter Mankells död 1897.

1894 blev Bergström invald i riksdagen och året efter anslöt han sig till det nybildade Folkpartiet. Han skrev partiets program tillsammans med Fridtjuv Berg. Det innehöll bl.a. krav på rösträttsreform, vidgade medborgerliga fri- och rättigheter, fredlig uppgörelse med norrmännen om unionen, skolreformer, en rättvisare fördelning av skattebördorna, arbetarskydd och ekonomiskt skydd vid arbetsoförmåga.

I riksdagen drev han, förutom rösträttsfrågan, många krav som rörde arbetslivet, t.ex. förbättrat arbetarskydd och tryggande av arbetarnas föreningsrätt. I Karl Staaffs första regering 1905-06 blev Bergström konsultativt statsråd med ansvar för rösträttsfrågan och i den andra regeringen 1911-14 blev han landets förste civile krigsminister.

1915 utgav han skriften Den kommunala rösträtten, där han krävde allmän och lika kommunal rösträtt, vilket kom att förverkligas vid rösträttsreformen 1918.

Vid partisprängningen 1923 kvarblev David Bergström i Frisinnade landsföreningen trots att han varken var nykterist eller frikyrklig. Hans sista framträdande politiska roll var när han ledde mötena med landsföreningens förtroenderåd under 1933. Formellt var CG Ekman ordförande i förtroenderådet men han deltog inte i dess möten efter att han hade avgått som statsminister p.g.a. Kreugeraffären 1932.

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se