USA och världen projicerar sina drömmar på Obama

Cleveland, Ohio, söndag 2 november

Det är en vacker höstdag och solen lyser från en ljust blå himmel över Cleveland, en kämpande miljonstad i det amerikanska rostbältet, på randen till Lake Erie. Det är en tuff stad som balanserar mellan utdöende stål- och gummiindustrier och nymornade biotech- och läkemedelskluster.

Två lämmeltåg går genom staden denna dag: ett ner till Cleveland Browns Stadium där hemmalaget tar emot Baltimore Ravens i NFL, och ett mot Convention Center där Bruce Springsteen och Barack Obama förväntas dra över 20 000 människor. I det ena tåget är det orange och brunt som gäller, i det andra är det blått och vitt.

Obama har vart han än kommit i USA, både under primärvalet och nu under kampanjen, dragit osannolika åhörarskaror. I torsdagens Wall Street Journal skrev professor Fouad Ajami om det problematiska med folkmassor, ”the politics of crowd”. Han förknippar dessa folkmassor främst med outvecklade politiska kulturer där det finns en övertro på en stark man som ska rädda eller frälsa nationen. Och det finns en aura av frälsare runt Obama.

Varför drar Barack Obama så osannolika folksamlingar? Och han drar dessutom tiotusentals med välmående, utbildade medelklassamerikaner. Förklaringarna är många, men man ska inte underskatta det faktum att han är en exceptionell person, one of a kind. Han både elektrifierar och skapar en känsla av trygghet. Alla byggstenarna i hans DNA ligger rätt för att vara en politiker i vår hypermediala tid.

Men han är också den perfekta tomma duken att projicera alla sina förhoppningar på. Inget solkigt track record. Han är utgångspunkten för något nytt, en trovärdig budbärare av ”change”. Med sitt budskap om förändring till något bättre (från något utsatt, hopplöst) spelar han med absolut gehör på amerikanernas fundamentala besvikelse på Bush och oro inför USA:s förfall – och han erbjuder en bättre värld. Inte utan uppoffringar, men med en djupare gemenskap och med löften om en ny storhetstid för USA. Hans tal är en blandning av Kennedy och Clinton. Det faktum att han dessutom är ung och svart förstärker känslan av USA är på väg in i en ny tid.

Men förväntningarna på honom, från amerikanska väljare och från politiker, medier och medborgare runt om i världen är nu fullständigt orealistiska.

Han ärver två krig, en ekonomi i nedgång, ett budgetunderskott som närmar sig en biljon dollar och en lika stöddig som oansvarig och vänstervriden kongress. Den amerikanska kapitalistiska modellen är starkt ifrågasatt och den neokonservativa doktrinen har gett USA nya fiender över hela världen, och galvaniserat antidemokratiska krafter från Venezuela till Iran. Det är ingen söndagspromenad som väntar. Däremot kommer hans mandatperiod från första dagen att präglas av hårt jobb, obehagliga ekonomiska prioriteringar och att unga kvinnor och män kommer hem i kistor från Afghanistan och Irak.

Så är han redo för jobbet?

De ursinniga republikaner som vi träffat kan inte hålla sitt förakt tillbaka för denna ”empty suit” som nu vill ta över USA. De blir inte lika självklart snabba i svaret när man frågar hur Bush kunde misslyckas så kapitalt under sina åtta år med all den erfarenhet som fanns i hans familj och administration.

Det jag sett hittills under kampanjen inger hopp.

Det finns ett temperament, ett lugn och en intelligens som inger förtroende. Och Obamas krets av rådgivare är några av USA: s bästa. Och med tanke på den hype som nu omger Barack Obama kommer han att kunna plocka in vilka han vill. Väldigt, väldigt få personer skulle tacka nej till att ingå i en historisk regering med de förväntningar som nu rests. Jag kan bara komma på en: Hillary Clinton.

Hon kommer att sitta i senaten och hålla en lätt distans, för att i händelse av fiasko finnas till hands 2012.

Gunnar Fröroth