Zweigbergk, Otto von
Under studieåren i Uppsala kom von Zweigbergk tidigt in i kretsen kring Verdandi i vars styrelse han inträdde 1887, dock utan att själv ha blivit tillfrågad. Samma år blev föreningen upphov till den så kallade “riksskandalen” efter en debatt om sedlighetsfrågan. von Zweigbergk hade inte själv deltagit i planeringen av debattkvällen men kom ändå, i egenskap av styrelseledamot, att höra till de verdandister som fick akademiska straff för sin inblandning.
Den journalistiska karriären började som kåsör i olika landsortstidningar men redan 1890 anställdes Zweigbergk som reporter i Dagens Nyheter under kort tid. Åren 1890-94 tjänstgjorde han på Aftonbladet och 1894-96 var han redaktör för tidningen Småland. Han återvände till DN 1896 för att två år senare tillträda som huvudredaktör. På Aftonbladet stiftade han närmare bekantskap med en av landets första kvinnliga journalister, Anna Christensson, som inte bara följde med honom till DN utan även till altaret 1891. När Otto von Zweigbergk blev chefredaktör slutade dock Anna på tidningen.
von Zweigbergks förhållande till dåtidens ledande liberala politiker var inte okomplicerat. DN var det mest betydande liberala organet och von Zweigbergk inflytelserik. Han vägrade dock att inordna sig i partipolitiken utan ville ha stor åsiktsfrihet. Att välja in von Zweigbergk i riksdagens första kammare, där han satt 1915-1919, kan ha varit ett sätt att få honom mer följsam. Det misslyckade i så fall och von Zweigbergk behöll sin neutralitet även i riksdagen.
Förhållandet till den ledande liberala politikern under denna tid, Karl Staaff, var mångsidigt. De stod på samma linje i rösträttsfrågan, båda förespråkade majoritets- och ej proportionella val till andra kammaren. I försvarsfrågan var det dock kärvare. DN intog länge en mer försvarsvänlig attityd. I borggårdskrisen stödde dock tidningen Staaff. Sitt första intryck av Staaff beskriver Zweigbergk i memoarboken Ung på 80-talet som att han (troligen 1884) inte kunde frita honom (Staaff) från det ”osympatiska draget av doktrinarism”.
von Zweigbergk tillhörde stiftarna av såväl Frisinnade Klubben som Sveriges Vänsterpressförening. För en sammanslutning av liberala tidningsmän tog han initiativ redan 1901 utan att lyckas. När Frisinnade landsföreningen bildades 1902 var von Zweigbergk med. Några månader senare fanns han också i den tidningskommitté som bildades i anslutning till partiet. Tanken på en pressammanslutning för vänsterredaktörer övergavs dock inte. I samband med unionsupplösningen aktualiserades den och Sveriges Vänsterpressförening bildades vid ett möte i Stockholm den 30 juli 1905. Otto von Zweigbergk kom att bli föreningens förste ordförande, en post han behöll till 1917.
Otto von Zweigbergk har bland annat givit ut memoarboken Ung på 80-talet (posthumt Bonniers 1951), Svensk politik 1905-1929 – parlamentarismens första kvartssekel (Bonniers 1929), Studentföreningen Verdandi 1882-1892 (Verdandi 1892) och Den stora franska revolutionen (Bonniers 1890). Hans gärning belyses också i Torbjörn Vallinder: Från Kjellberg till Zweigbergk (Sveriges Vänsterpressförening 1965) och Karl-Erik Gustafsson, Per Rydén (red): Den svenska pressens historia (del 2 och 3, Ekerlids 2001).
Jan Fröman
jan.froman@liberal.se
