Zola, Émile

Den unge, faderlöse och fattige Zola var bland annat verksam som politisk journalist och visade som sådan öppet sin motvilja mot Napoleon III och det andra kejsardömet.

Till en början skrev Zola i en romantisk tradition. 1867 kom romanen Thérèse Raquin, som blev Zolas genombrott. Därefter skrev han under mer än två årtionden på 1870-, 80- och 90-talen de tjugo böckerna i serien om familjerna Rougon och Macquart. Bland dem märks bland andra Pengar, Nana och Den stora gruvstrejken. Böckerna behandlar alla tänkbara miljöer från det sena 1800-talets Frankrike, som politiken, kyrkan, bondelivet och de prostituerades situation.

Verklighet är det centrala ordet. Zola hade lämnat romantiken bakom sig och framstår i stället som naturalismens främste företrädare. Naturalismen var en fördjupad realism, ett skrivsätt som fordrade omfattande faktainsamling och förarbete. Zola ansåg att författaren i sin gärning borde arbeta som en vetenskapsman när han iakttog samhället och skildrade det skönlitterärt.

Zola spelade en huvudroll i den så kallade Dreyfusaffären, där den judiske franske officeren Alfred Dreyfus fick skulden för att ha överlämnat säkerhetshemligheter till Tyskland och skickades till Djävulsön. Fyra år senare, 1898, skrev Zola en artikel med den berömda rubriken J’accuse (Jag anklagar) i Georges Clemenceaus tidning L’Aurore. De han anklagade var militären och höga ämbetsmän, medveten om att han själv skulle bli stämd. Beräkningen var att uppmärksamheten skulle kasta nytt ljus över Dreyfus öde. Så blev också fallet och Dreyfus blev först benådad och sedan helt friad efter en våldsam kampanj i tidningarna. Det var en medieaffär som rev upp himmel och jord i Frankrikes högre kretsar och delade landet i två läger.

För Zola innebar affären en egen fängelsedom och han gick i exil i England, återvände men dog mystiskt 1902 av koloxidförgiftning. Hade hans fiender blockerat skorstenen?

Émile Zola var i sanning en politisk person, en författare med en agenda som han inte tvekade att driva trots vad det kunde innebära för honom personligen. Det manifesterades tydligast i Dreyfusaffären. Naturalismen som litterär inriktning är i sig politisk och böckerna i Rougon-Macquart-serien väckte en hel del uppståndelse; Den stora gruvstrejken anklagades av högerkretsar för att uppvigla till revolution i sin skildring av kolgruvearbetarnas villkor. Sin storslagna litterära gärning till trots; det är genom inblandningen i Dreyfusaffären som Zola fått sin största samhälleliga och politiska betydelse. Utan Zola hade Dreyfus förmodligen aldrig fått upprättelse. I skandalens efterverkningar stärktes den tredje republiken och rättssäkerheten och tidningarna befäste sin roll som allmänhetens företrädare. Antisemitismen bekämpades, kyrka och stat separerades och de franska socialisterna påverkades att välja reformer, inte revolution. Att ha haft en ledande roll kring detta är inte illa.

På svenska finns Nils-Olof Franzéns biografi Émile Zola (1958), på engelska The Life and Times of Émile Zola av F W J Hemmings (1953/77).

Rasmus Jonlund
jonlund@liberal.se