Edén, Nils

Edén var den som efter Karl Staaffs död 1915 kom att framstå som liberala samlingspartiets främste parlamentariker. 1912 hade han utsetts till gruppledare i andra kammaren. Efter valet 1917 fick Edén i uppdrag att bilda regering tillsammans med socialdemokraterna. Före sitt tillträde avkrävde Edén ett löfte att Gustaf V inte skulle göra politiska uttalanden utan att i förväg ha underrättat regeringen, ett löfte som kungen i stort sett höll. Därmed anses regeringen Edéns tillträde markera det definitiva genombrottet för parlamentarismen i Sverige.

Regeringen Edén blev en av 1900-talets stora reformregeringar. Viktigast var naturligtvis införandet av allmän och lika rösträtt för kvinnor och män i riksdags- och kommunalval. Andra reformer var åttatimmarsdagen och en ny fattigvårdslag där kommunerna ålades att bygga ålderdomshem samtidigt som bortauktionering av fattiga till lägstbjudande förbjöds, utvidgad arbetsolycksfallsförsäkring, giftermålsbalk som gjorde gifta kvinnor myndiga och att Sverige gick med i Nationernas förbund, trots hårt motstånd från högern och vänstersocialisterna.

Det är allmänt omvittnat att Edén på ett mycket skickligt sätt ledde regeringsarbetet och vid behov själv satte sig in i alla komplicerade detaljer som påfordrade en lösning. Men lika skicklig som han var i att leda regeringen, lika bristfällig var han som partiledare. Efter att demokratifrågan hade förts i hamn, kom två andra frågor – där liberalerna var djupt splittrade – att komma i centrum, nämligen försvaret och alkoholfrågan.

Edén tillhörde partiets ena ytterkant både i alkohol- och försvarsfrågan och gjorde mycket lite för att försöka medla. Han uppträdde ofta på ett sätt som uppfattades som intelligensaristokratiskt, vilket särskilt stötte partiets landsbygds- och folkrörelseföreträdare som ofta var mindre försvarsvänliga och som förordade rusdrycksförbud. Vid ett par landsmöten hade det förts hårda diskussioner i förbudsfrågan där Edén på ett utmanande sätt hade hotat avgå om han inte fick igenom sin linje.

På ett extra landsmöte för frisinnade landsföreningen den 27 maj 1923 vann förbudsvännerna med 77 röster mot 56, varefter minoriteten, i vilken Edén ingick, förklarade att de ämnade utträda ur landsföreningen och starta ett nytt parti. Edén hade nog ambitionen att bli ledare för utbrytarpartiet men efter det att han hade manövrerats bort från den möjligheten, lämnade Edén politiken.

Nils Edén: Minnen (Bonniers 1969) och Torbjörn Vallinder: ”Nils Edén och demokratins idéer” i Håkan Holmberg (red.): Liberala pionjärer (Uppsala Publishing House 2002).

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se