Slutet på Bradley-syndromet och Republikanernas Southern Strategy
I natt väljer USA mycket sannolikt sin första svarta president (förutom Bill Clinton, som i en berömd artikel i New Yorker dubbades till ”The first black president” av Toni Morrison).
Det innebär slutet på en 400 år epok och markerar starten på en ny och mer hoppfull era. Dels innebär det att statsvetarna slutligen kan avskriva den så kallade Bradley-effekten, uppkallad efter den populäre borgmästaren i Los Angeles som på tvärs mot alla opinionsmätningar förlorade guvernörsvalet i Kalifornien 1982 (och 1986). Undersökningar efter valet tydde på att vita demokrater som i opinionsmätningar uppgivit att de skulle rösta på honom avstod på valdagen, just för att han var svart.
En presidentpost för Obama innebär också slutet på ”The Southern Strategy” – den taktik som republikanerna haft sedan 1960-talet för att vinna södern. Södern röstade på demokraterna ända till 1964, då Lyndon B Johnson skrev under Civil Rights Act som garanterade de svarta samma rättigheter över hela USA. ”We’ll never again carry a state south of the Mason-Dixon line” konstaterade LBJ när han godkände lagen.
Richard Nixon blev den förste republikan att dra nytta av skiftet i väljarkåren, och det turbulenta året 1968 kunde partiet, trots den oberoende kandidaten George Wallaces framgångar i södern, ta makten och sedan behålla den fram till 1992, med ett kort avbrott för Jimmy Carter 1976-80.
I klartext syftade strategin till att mer eller mindre explicit använda rasistiska underströmningar för att vinna vita väljare. Ju fler svarta som skulle registrera sig som demokrater för att kunna rösta, desto fler vita väljare skulle republikanerna få. Ett kodord som nyttjas är man vill värna ”states rights”, i klartext sydstaternas rätt att fortsätta särbehandla svarta. Även Reagan spelade detta kort. Han inledde kampanjen 1980 med att uttala sitt stöd för ”states rights” i ett tal i Philadelphia, Mississippi, en ort där tre medborgarrättskämpar mördades under 1964 års Freedom Summer.
Om Obama vinner Virginia och North Carolina markerar det slutpunkten för rasfrågan som avgörande i sydstaterna. Och faktum är att det tycks finnas en sorts omvänd Bradley-effekt i detta val.
Medan vita kan tänka sig att rösta på såväl McCain som Obama, så kan svarta nästan enbart tänka sig att rösta på Obama. Så paradoxen är att med den första svarta kandidaten förfaller hudfärg övertrumfa partisympati bland svarta väljare. Detta är dock troligen en engångseffekt.
I början av primärvalskampanjen var kritiken mot Obama från ledande svarta aktivister att han inte var tillräckligt svart. Med en vit mor och uppfostrad av vita morföräldrar så var han inte ”en av oss” i radikala svarta kretsar. Den kritiken är som bortblåst och istället finns en spännande diskussion bland svarta om hur Obama kommer att påverka svartas självbild. CNN: s svarte programledare D L Hughley hade den kontroversielle och radikale pastorn Al Sharpton som gäst i söndags kväll, och de konstaterade att Obama kommer att förändra hur svarta ser på varandra. Han tvingar dem att tänka i termer av meritokrati och ansvarstagande snarare än offer, att allt är möjligt även för en svart i USA.
“I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together – unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction – towards a better future for of children and our grandchildren.”
Ur Barack Obamas tal “A More Perfect Union”, 18 mars 2008. Läs hans tal om rasfrågan i sin helhet på:
http://www.huffingtonpost.com/2008/03/18/obama-race-speech-read-t_n_92077.html
Eller ett mer lättsamt sätt att analysera frågan; vänd på kandidaternas hudfärg:
http://www.thecoolhunter.net/ads/Obama/McCain—The-Colored-Race/
Gunnar Fröroth
