Intervju med vinnarna av debattörspriset, Åsa Plesner och Marcus Larsson
Åsa Plesner och Marcus Larsson som utgör Tankesmedjan Balans är de senaste vinnarna av Ohlininstitutets debattörspris, ett pris som delas ut till personer som bidrar till att samhällsdebatten präglas av saklighet, eftertanke och respekt för oliktänkande.
Grattis än en gång till priset! Vilken del av det stora ämnet skolan tycker ni är mest intressant att diskutera nu?
Marcus: Tack! Just nu tänker jag mycket på två saker eftersom de är teman för två böcker som vi snart kommer ut med: dels tänker jag på hur man kan ändra skolans styrning så att lärare får de bästa möjligheterna för att lära elever så mycket som möjligt och dels på de olika nätverk av ekonomiska och politiska krafter som (menar jag) genom lobbyism försöker att stoppa upp nödvändiga skolreformer.
Åsa: Vi har ju länge tryckt på vad vi ser som problem med marknadsstyrningen av skolan. Grunden för vårt engagemang i det är att vi tror att de där problemen går ut över lärares arbetsmiljö, på olika sätt. Jag skulle helst vilja ta debatten tydligare åt det hållet. Jag tycker det är tröttsamt att bli avfärdad som ‘ideologiskt emot företag’ när hela vår analys bygger på att arbetslivet ska vara bra. Så frågor om vad lärare och andra yrkesgrupper i skolan behöver för strukturer för att jobbet ska fungera, det tycker jag är roligast.
Det förekommer att debattörer sätter regler för sig själva, som att aldrig svara direkt eller att inte skriva när man är arg. Har ni något liknande tips för hur att hålla en vänlig och respektfull ton?
Marcus: Det finns säkert debattörer som tycker att jag borde sätta sådana regler för mig själv, men jag försöker att gå på magkänsla. Ibland blir det fel och då får man be om ursäkt. Att till exempel inte twittra när jag är arg skulle ta bort lite av värdet med att debattera, tycker jag. Ofta blir jag arg av sådant som jag också vill twittra om. Jag tror att det är bra om lärare visar mer känslor över hur skolsystemet drabbar lärare och elever.
Åsa: Jag har tagit många twitterpauser för att varva ner, och försökt att sluta vara personlig, men blir alltid bara ledsen av det. Jag har landat i att jag trivs bäst i debatten när jag är med som hel person. På twitter blir det trams, i föreläsningar skämtar jag en del, i texter försöker jag låta lite humor finnas kvar även om det är seriösa sammanhang. Och så länge jag tillåter mig de små friheterna så tycker jag oftast att det går att hålla den ton jag vill hålla.
Vad fick er att ge er ut i den offentliga skoldebatten?
Marcus: Jag startade det anonyma twitterkontot @skolinkvisition när jag var en uppgiven och utbränd lärare – utan hopp om framtiden – som ville få något att roa mig med och bli av med lite ångest. Kontot skojade först mest med Skolinspektionen men över tid har kontot ändrat skepnad. Jag började skriva (fortfarande anonymt) om arbetsmiljö och ohälsa men med tiden har kontot nog blivit mer och mer av en informationstjänst om vad som står i kommunala budgetar och i andra offentliga dokument och på skolbolagens och lobbyfirmornas egna hemsidor. När jag och Åsa skriver debattartiklar i tankesmedjan Balans namn så bygger de ofta på saker som vi twittrat om så på det sättet har vi kanske hittat ett sätt att göra något mer seriöst av saker som först sker på sociala medier.
Åsa: Det var runt 2015 som jag till sist begrep, mycket tack vare diskussioner med andra på Twitter, att de problem jag hade med att administrera och leda skolor inte handlade om enstaka dåliga chefer eller avtal utan var en del av en större samhällsproblematik. Sedan dess har jag tänkt att personer som Marcus och jag, som både har erfarenhet av arbetsvardagen och som har ett brett intresse för samhället, helt enkelt behövs i debatten.
Hur tycker ni att debatten om skolan har förändrats sedan ni började debattera?
Marcus: Om man ser till Skoltwitter så var det tidigare mycket mer ett forum för att dela med sig av pedagogiska tankar och ideér. Det kan nog vara så att jag – inte Åsa, hon har en mycket mer eftertänksam och resonerande ton – bidragit en del till att “radikalisera” Skoltwitter och till att skrämma bort dem som inte har samma vilja att debattera och kritisera. Förhoppningsvis har den förändringen också fört något gott med sig för mycket av det som tas upp på Skoltwitter hamnar med olika lång fördröjning i andra medier. Det finns en oerhört stor kunskap om skolan hos lärare – och andra – på Skoltwitter.
Åsa: När vi startade Balans var Reepalu-utredningen helt ny och Tillitsdelegationen nyss tillsatt. Det var stora och svepande reformer som diskuterades och mest av politiker och fackliga. Numera är väldigt många fler lärare och andra skolanställda med och för sin egen talan, är initierade och engagerade och säger vad de tycker. Jag tror och hoppas att de får råg i ryggen av att se oss och jag hoppas att det blir ännu mer sånt i andra välfärdssektorer också.
Vilken skoldebattör som ni inte håller med skulle ni vilja se mer av i skoldebatten?
Marcus: Isak Skogstad. Det är fullt rimligt att Isak inte skriver så mycket själv numer eftersom han jobbar för ett parti, men det är också väldigt tråkigt. Han var en frisk fläkt som vågade skriva om saker som kanske andra inte riktigt tordes ta i. Jag höll inte alltid med honom men om alla håller med varandra blir det ju inte mycket till debatt.
Åsa: Monica Sonde har jag inte sett en enda debattinlaga från. Hon är avdelningschef för utbildning på Sveriges kommuner och regioner men jag har bara sett henne skriva på deras blogg, inte i annan media. SKR är ju en speciell organisation som ibland uppträder politiskt, ibland som arbetsmarknadspart och ibland vill framställa sig som neutral. Det vore bra om deras argument presenterades och bemöttes där många läser.