Liberalismen

Liberalismen är en politisk tradition där den centrala frågeställningen alltid handlar om förutsättningarna för den enskilda människan att själv – och i fri samverkan med andra – utforma sitt liv. Liberaler kan ha olika åsikter om mycket men det som alltid har förenat dem har varit deras envisa vägran att tillerkänna kollektivet, litet eller stort, något egenvärde som går utöver den enskilda människans.

Tre huvudlinjer i denna diskussion är särskilt viktiga.

Den första handlar om strävan att motverka alla former av maktkoncentration och uppnå balans mellan olika maktcentra. Demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin är alla nödvändiga instrument för att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning från andra. Medan socialister ifrågasätter kapitalet och anarkister ifrågasätter staten ifrågasätter liberaler varje system som innebär att maktutövning inte kan balanseras och kontrolleras.

Den andra gäller hur den självständiga individens skapande förmåga bäst kan komma till uttryck. För liberaler handlar denna debatt inte bara om tolerans och samvetsfrihet utan också om friheten att starta företag, bilda organisationer och fritt engagera sig i samhället. Frihet är för liberaler inte bara ett tillstånd där var och en kan göra vad hon vill, utan en förutsättning för människor att växa och utvecklas till ansvarskännande medborgare.

En tredje huvudlinje utgår från tanken att politiska principer måste vara allmängiltiga. Politiken får inte göra åtskillnad på människor för att de har en viss etnisk bakgrund, en viss religion, är kvinnor och män eller har sina rötter i en viss kultur. Även om liberaler kan instämma i analyser av samhälleliga missförhållanden som handlar om kollektiva fördomar och sociala strukturer så måste motåtgärderna för liberaler alltid handla om den enskilda individens rätt att behandlas som en självständig människa.

I Sverige har denna liberala tradition tagit sig i uttryck i politiska reformkrav med framförallt tre huvudinriktningar.

Den första har gällt demokratisering och politisk frihet – det var liberaler som drev igenom den första tryckfrihetsförordningen på 1700-talet, avskaffade av ståndsriksdagen på 1800-talet och ledde kampen för allmän och lika rösträtt under 1900-talet.

Den andra har gällt den ekonomiska friheten – med frihandel, näringsfrihet och motstånd mot socialisering och planhushållning som självklara beståndsdelar.

Den tredje har gällt sociala reformer som ökat människors livschanser – generell välfärdspolitik, en skola som förenar öppenhet för alla med höga kvalitetskrav och ett engagemang för de människor som inte företräds av starka intresseorganisationer är typiska för svensk liberalism.

Liberaler är världsmedborgare. Människors rätt till frihet och livschanser måste värnas oavsett var på jorden de befinner sig. Alla bör tillåtas att leva och verka på den plats i världen som de själva vill. Hinder som försvårar för människor, varor, tjänster, kapital eller information att passera nationsgränser bör avskaffas.

Liberaler tror på människan. All kulturell, vetenskaplig, social och ekonomisk utveckling bygger på enskilda människors skaparkraft och initiativförmåga. Om politiker betraktar människor som offer för opåverkbara krafter, riskerar kraften att förtvina både för den enskilde och för samhället. Om politiken i stället strävar efter ett samhälle med aktiva medborgare som kan och vill ta ansvar, växer engagemanget och solidariteten. Politiken ska bidra till att ge varje människa de redskap som behövs för de ska kunna ta makten över sitt eget liv.

Liberaler har aldrig tänkt färdigt. Liberalismen avvisar alla idéer om ett slutgiltigt idealtillstånd som politikens mål. Ett samhälle av fria medborgare kommer ständigt att erbjuda överraskningar och nya utvecklingsmöjligheter. Någon slutlig harmoni mellan alla önskemål och intressen kan aldrig uppnås. Färdiga och detaljerade lösningar för samhällets organisation leder därför till förtryck av oliktänkande när de ska genomföras.

Liberaler bekämpar all maktkoncentration. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrampas. Dessutom hindras nya idéer, nya produkter och nya lösningar på gamla problem. Fri konkurrens mellan idéer, information, varor och tjänster är grunden för vetenskap, kultur, demokrati och marknadsekonomi. Den är ett kraftfullt redskap för att bekämpa maktkoncentration och stimulera utveckling.

Liberalismen är inget slutet system av lärosatser som entydigt anvisar den rätta åsikten i varje fråga. Liberalismen har påverkat och påverkats av människor långt utanför det politiska livet. Kraven på tolerans har drivits också av religiösa fritänkare. Tilltron till människans förnuft, som inspirerade upplysningstidens liberaler, var en förutsättning för den vetenskapliga revolutionen. Den ekonomiska liberalismen har utvecklats i nära samspel med de nationalekonomiska teorierna. Liberalismens krav på medborgerliga rättigheter har inspirerat författare och publicister. Många ideella folkrörelser har känt samhörighet med liberalismens människosyn och sociala engagemang.

Ordet liberalism

De första politiska tänkare och rörelser som går att känna igen som liberala framträdde under slutet av 1600-talet (John Locke i England) och under 1700-talet (de franska upplysningstänkarna och de första liberala nationalekonomerna med Adam Smith som viktigaste namn). Ordet liberal dök upp i allmänt politiskt språkbruk under 1800-talet – i Sverige användes det redan 1809 om en riksdagsklubb som förordade politisk frihet, näringsfrihet och social utjämning genom avskaffande av ståndsprivilegierna.

I Norden, Storbritannien, Canada, USA och många andra länder har begreppet liberal alltid syftat på politiker och rörelser som velat förena demokrati, marknadsekonomi och sociala reformer och som stått för en aktiv internationalism.

I en del andra länder har beteckningen liberal i partipolitiska sammanhang främst tagit fasta på liberalismens ekonomiska innehåll. Ofta har också ordet radikal använts som benämning på liberalt inriktade partier – t.ex. i Frankrike.

Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Det går igen i liberala partinamn i Norge och Danmark – Venstre och Radikale Venstre.

I Sverige användes länge begreppet frisinnad som en synonym till begreppet liberal – under det senaste halvseklet har det oftast syftat på liberaler med förankring i frikyrkor och andra ideella folkrörelser.

Med Bertil Ohlin infördes på 1930-talet benämningen socialliberalism för den politik som företräds av folkpartiet i Sverige – social reformvilja och avvisande av socialistiska förslag om förstatligande och planhushållning. Men ordet och företeelsen är äldre – den första socialliberala programskriften i Sverige brukar anses vara Adolf Hedins socialpolitiska riksdagsmotion från 1884.

Begreppet manchesterliberalism har sitt ursprung i England under 1800-talet där en grupp liberala ekonomer och företagare med anknytning till handelskammaren i Manchester förde en framgångsrik kamp mot spannmålstullarna, som avskaffades 1846. Numera syftar ordet oftast på en ekonomisk liberalism som förordar fri konkurrens och tar avstånd från statsingripanden.

Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland kommit att användas om en åskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och ser många politiska åtgärder, t.ex. inom social- och kulturpolitiken, med stor skepsis. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets hävdvunna mening.

Håkan Holmberg
Anders Johnson, anders@skriftstallet.se