Göran Persson 2001 och Fredrik Reinfeldt 2009 – Två ordförandeskap i EU
Sammanfattning av föreläsning vid Frihetsforum, Stockholm 25 oktober 2008
Sveriges period som ordförande i EU våren 2001 stärkte åtminstone tillfälligtvis Göran Perssons ställning som statsminister. Kan Fredrik Reinfeldt uppnå en liknande effekt under hösten 2009 – ett år före valet till riksdagen 2010?
Den svenska organisationen av ordförandeskapet 2009 liknar den som tillämpades 2001. I centrum står statsrådsberedningen, det vill säga statsministerns kansli med statsministern personligen i spetsen. 2001 höll statssekreteraren Lars Danielsson i planeringen och de dagliga löpande arbetsuppgifterna. Nu faller förberedelserna i första hand på EU-minister Cecilia Malmström, som förmodligen även får bära ett tungt ansvar för den dagliga verksamheten nästa år. Vid sin sida har hon statssekreterare Mia Åsenius med bred erfarenhet av EU:s institutionella maskineri. Gustav Lindh är statssekreterare med utrikespolitiskt ansvar hos Fredrik Reinfeldt. Liksom 2001 kommer sannolikt alla svåra frågor att avgöras av statsministern själv.
Inrikespolitiskt åtnjöt Göran Persson borgfred under ordförandeskapet. Det uppfattades som en nationell angelägenhet och oppositionen avstod från att framföra kritik. Kommer även Fredrik Reinfeldt att få en sådan välvillig behandling bara ett år före nästa val?
De politiska huvudprioriteterna 2001 formulerades på engelska som tre E: Employment (sysselsättning), Environment (miljö), Enlargement (utvidgning). Det förefaller som om samma huvudprioriteter återanvänds nästa år, med viss inbördes förskjutning. Sysselsättningen återkommer inom ramen för den förnyade Lissabonprocessen. Utvidgningen står kvar som en principiell hjärtefråga, nu med fokus på Balkan ( i första hand förhandlingarna med Kroatien och Turkiet). Miljöfrågorna (klimat och energi) kommer i förgrunden inför den internationella klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av nästa år. Som EU:s ordförande får Fredrik Reinfeldt där en central, krävande uppgift att driva fram ett nytt avtal (”post Kyoto”), under förutsättning att EU-länderna tidigt 2009 kan enas om sitt eget ambitiösa klimatpaket. Då gäller det att förmå de politiska ledarna i USA, Ryssland och Kina att sluta upp bakom de höga ambitionerna.
De yttre förutsättningarna för ordförandeperioden 2001 var betydligt gynnsammare än vad man kan vänta sig av 2009. Efter den globala finanskrisen går nu världen in i en lågkonjunktur, ibland ren recession, som föder tendenser till protektionism och politisk förlamning. Under våren 2001 behövde Göran Persson inte bekymra sig om EU:s inre organisation. Amsterdamfördraget gällde, Nicefördraget började gå ut för ratifikation och den så kallade framtidsdebatten överlämnade han till Belgiens ordförandeskap, hösten 2001. EU-parlamentet var väl inkört liksom Romano Prodis EU-kommission, som hade den mest kvalificerade laguppställning kommissionen någonsin kunnat visa upp. I de 15 medlemsländerna styrde relativt stabila regeringar med kända dagordningar. Enda undantaget var Italien, där Silvio Berlusconi återkom som premiärminister (maj 2001).
Utanför EU fanns däremot två ganska nya internationella aktörer, som Persson passade på att bjuda in till Sverige. Vladimir Putin dök upp på Älvsjömässan i mars och George W Bush i Göteborg i juni. Två besök som attraherade ett stort medialt intresse och eftersom Göran Persson kunde ta åt sig en liten del av strålkastarljuset framstod han som en internationell statsman. Åtminstone i Sverige.
För Fredrik Reinfeldt blir det helt andra yttre förutsättningar 2009. Lissabonfördragets fortsatta öde avgörs i Irland, förmodligen i en ny ytterst oviss folkomröstning i början av hösten 2009. Om den leder till att fördraget till slut godkänns innebär det att en del komplicerade utnämningar måste klaras av: ordförande i Europeiska rådet (”EU:s president”), hög utrikespolitisk representant (”EU:s utrikesminister”) samt ny ordförande i EU-kommissionen. Sådana utnämningar skulle ge Reinfeldt en del inflytande men själva handläggningen är ofta mycket tidskrävande processer. Om Irland en andra gång förkastar fördraget så gäller Nicefördraget även fortsättningsvis. Men politiskt skulle det utlösa en ny djup identitetskris inom EU med idag oöverskådliga konsekvenser.
Därutöver måste det svenska ordförandeskapet nästa år lära sig samverka med ett nyvalt EU-parlament, som om Lissabonfördraget träder i kraft får utvidgade befogenheter. Först framåt september – oktober börjar det klarna vilka politiska tendenser och personligheter som blir tongivande i det nya parlamentet.
EU-kommissionen blir en annan huvudvärk för ordförandeskapet. Formellt sett ska Barrosokommissionen avgå den 1 november, men så länge det råder ovisshet kring Lissabonfördragets öde måste man laborera med olika alternativ. Ett vore att utse en ny kommission på grundval av Nice, med färre antal kommissionärer än medlemsländer, för att senare justera det om och när ett nytt fördrag träder i kraft. En annan möjlighet vore att förlänga den sittande kommissionen ett par månader och avvakta utgången av den irländska folkomröstningen. Därutöver kan man konstruera olika andra tillfälliga nödlösningar. Även de här frågorna kan bli mycket tidsödande för ordförandeskapet.
Det största politiska problemet för Fredrik Reinfeldts ordförandeskap ligger förmodligen i den osäkerhet och instabilitet som råder i ett antal av EU:s 27 medlemsregeringar. Vacklande koalitioner styr runt om i EU:s mindre länder och bland de tunga, tongivande länderna är det bara Nicolas Sarkozys Frankrike som kan uppvisa inrikespolitisk stabilitet. För Tyskland är 2009 ett supervalår som kulminerar med valet till Förbundsdagen i slutet av september. Detta betyder att Reinfeldts naturliga medspelare inom EU, förbundskansler Angela Merkel, nästa höst blir mycket upptagen av en hård valrörelse och sannolikt en utdragen, komplicerad regeringsbildning. Den brittiska regeringen under Gordon Brown kan sitta kvar till våren 2010, vilket den kanske försöker sig på. Om den nästa år skulle falla och ersättas av en konservativ toryregering under David Cameron kan Reinfeldt hamna i ett paradoxalt beråd. Hans partivänner i Storbritannien skulle vilja omförhandla den brittiska anslutningen till EU, vilket skulle utlösa konvulsioner i hela EU. Reinfeldt måste hoppas på att Gordon Brown lyckas hålla sig kvar vid makten åtminstone under nästa höst.
Återstår för Fredrik Reinfeldt att försöka få Nicolas Sarkozy som en tung medspelare, men hittills har de båda herrarna sällan hamnat på samma positioner. Snarare hamnar de på kollisionskurs i grundläggande frågor.
Härigenom skiljer sig de politiska förutsättningarna väsentligt från vad som gällde under Göran Perssons ordförandeskap. Han hade Tony Blair som en stabil och pålitlig partner i London och lyckades med sluga insmickrande metoder få Jacques Chirac som en sympatisk medspelare. Det säkrade ordförandeskapets viktigaste politiska framgång, genombrottet för en stor utvidgning (”big bang”) vid toppmötet i Göteborg. Det var Chirac som bröt ned motståndet hos Gerhard Schröder.
Denna stora framgång lyckades sedan Göran Persson förvandla till ett problem när det skulle omsättas i praktiken 2004. Då förknippade han utvidgningen med ”social turism” och förordade övergångsregler för att skydda Sverige. Den omsvängningen avspeglar antagligen att Göran Persson aldrig var särskilt djupt engagerad i Europapolitiken. Han ägnade EU:s institutioner och det europeiska projektet med ett allt fastare förbund mellan Europas folk ett förstrött intresse. Däremot visade han ett betydande intresse för EU som en politisk scen, som i synnerhet under ordförandeskapet erbjöd oslagbara möjligheter att spela internationell statsman. Det var en kick för kommunalrådet från Katrineholm.
I vilken mån Fredrik Reinfeldt bär på någon inre europeisk glöd återstår att se. Men självklart kommer även han att utnyttja EU som politisk arena och njuta av uppmärksamheten på den internationella parketten.
Rolf Gustavsson
