Widerström, Karolina
Karolina Widerström hade en rad framträdande uppdrag inom kvinnorörelsen. År 1906 tog hon tillsammans med bland annat Ada Nilsson initiativ till Kvinnliga läkares förening och hon blev dess första ordförande. Organisationens viktigaste krav var kvinnors rätt till statliga tjänster. Karolina var också ordförande i Akademiskt bildade kvinnors förening 1911-1918 och vice ordförande Fredrika Bremer-förbundet 1921-35.
Karolina Widerström var den sista ordföranden i den kvinnliga rösträttsorganisationen LKPR 1918-1921. Åren 1912-1915 hade hon suttit i Stockholms stadsfullmäktige för de frisinnade och var ledamot av folkskoledirektionen 1909-1922. Hon var med vid grundandet av Frisinnade kvinnor 1914 och valdes in i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd 1920.
Men Karolina Widerström utförde sin främsta samhällsgärning som läkare samt medicinsk opinions- och folkbildare. År 1888 blev hon Sveriges första legitimerade kvinnliga läkare. Men som kvinna hade hon inte rätt till tjänst på något sjukhus, även om hon inledningsvis fick amanuenstjänster på dispens. I stället öppnade hon egen gynekologisk mottagning 1889 som hon drev till 1925.
Karolina Widerström kom att vara mycket aktiv som folkbildare och debattör, dels i frågor som låg nära hennes profession, dels i mer allmänna kvinnofrågor. Hennes första offentliga framträdande var ett anförande vid Svenska Dräktreformföreningens möte 1886.
Denna förening hade bildats samma år och var en del i en internationell rörelse riktad mot snörliv, turnyrer, hårt åtdragna strumpeband och andra inslag i den konventionella kvinnoklädseln som skadade hälsan, hindrade rörligheten eller var allmänt opraktiska. Föreningen utarbetade modeller till mjukare kläder, så kallade reformdräkter, och arbetade för att det skulle finnas separata höger- och vänsterskor. Att Karolina fick hålla föredraget hängde samman med att hon var utbildad sjukgymnast och landets enda kvinnliga medicine kandidat.
Karolina Widerström hade som läkare mött en skrämmande okunskap bland sina patienter i sexualfrågor. Hon började därför undervisa i dessa frågor för vuxna kvinnor 1897. Senare utvidgades föredragen till skolor och seminarier. Hon skrev flera upplysningsskrifter om bland annat de kvinnliga könsorganen, kvinnohygien och veneriska sjukdomar. Hennes insatser bidrog till att Sverige blev först i världen med obligatorisk sexualundervisning, på seminarierna 1914 och i läroverken 1935.
Som skolläkare och skolpolitiker reformerade hon gymnastikundervisningen och skolhälsovården i Stockholm. Till de politiska frågor som Karolina Widerström drev hörde barnbidrag, att fäder skulle åläggas betala underhåll för sina barn, arvsrätt för utomäktenskapliga barn samt lika lön för kvinnor och män.
Den hårdaste politiska kampen förde hon mot den reglementerade prostitutionen. Den innebar att polisen upprättade register över de prostituerade och tvingade dem till regelbunden läkarbesiktning med behandling av deras könssjukdomar. Striden började 1902 och vanns 1918 då den liberale justitieministern Eliel Löfgren i Nils Edéns regering fick igenom en lag som avskaffade all särbehandling av prostituerade kvinnor. Lagen ålade kvinnor och män samma rättsliga ansvar för att förhindra spridning av könssjukdomar. Karolina mötte i denna strid stort motstånd, inte minst från sin egen yrkeskår.
År 1933 utsågs Karolina Widerström till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet.
Lena Hammarberg: ”Karolina Widerström – Sexualreformator och föreningskvinna” i Förbjuden frukt på kunskapens träd – Kvinnliga akademiker under 100 år (Atlantis 2004). Magnus Ullman: Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige (eget förlag 2004). Behandlar bl.a. Karolina Widerström.
Anders Johnson
anders@skriftstallet.se
