Ståhlberg, Kaarlo Juho (K. J.)
Ståhlberg doktorerade 1893 och blev 1898 protokollssekreterare vid senatens civilexpedition (ung. civilministeriet), men entledigades 1903 efter att ha vägrat föredra ett ärende enligt 1901 års olagliga värnpliktsförordning. År 1905 blev han chef för senatens handels- och industriexpedition (ung. handels- och industriminister). Två år senare avgick han, för att hävda parlamentariska värderingar, efter att lantdagen mot senatens vilja antagit en förbudslag mot alkohol.
Som aktiv i det ungfinska partiet deltog han i kampen för lagstyre och för ett passivt motstånd mot Ryssland i försvaret för det finska storfurstendömets rättigheter. Efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 utsågs han till ordförande i grundlagsutskottet, som hade till uppdrag att utarbeta en republikansk regeringsform; denna antogs 1919 och förblev i kraft till år 2000. Efter det ungfinska partiets splittring 1918 på statsskicksfrågan blev han ledare för det liberala framstegspartiet, och 1919 valdes han med bred majoritet till Finlands förste president.
Som president verkade han aktivt för att bygga upp den finländska rättsstaten; han satte också igång en omfattande reform av sociallagarna. De uppslitande såren efter 1918 års inbördeskrig sökte han läka genom en försonlig hållning mot dem som kämpat på den röda sidan och genom flitigt bruk av benådningsinstrumentet. För att utgöra ett föredöme i den unga republikens politik ställde han inte upp till omval i presidentvalet 1925. År 1931 ställde han upp på nytt men besegrades med två elektorsrösters marginal; i nästa presidentval 1937 förlorade han med en röst. Efter presidenttiden gjorde han mycket betydande lagstiftningsinsatser i lagberedningen 1926–46.
Som politiker var Ståhlberg orubbligt principfast i sitt försvar av rättssäkerhet och lagstyre. Detta visades inte minst i 1924 års kris då han i hård kamp mot regeringen genomdrev att olagligförklaringen av kommunistpartiet måste följas av nyval till riksdagen, så att inte maktbalansen i en sittande riksdag försköts genom uteslutningar av vissa partier.
Ståhlbergs laglighetssträvan, milda hållning mot inbördeskrigets forna fiender och sociala engagemang gjorde honom respekterad långt utanför hans eget parti – men också hatad bland reaktionära krafter, som den antidemokratiska Lapporörelsen. År 1930 tog detta sig uttryck i den beryktade ”skjutsningen” då han och hans hustru fördes från sitt hem utanför Helsingfors i bil till Joensuu i östra Finland.
Ståhlberg kan beskrivas som den finländska republikens grundare i dubbel mening. Som jurist och politiker fick han leda arbetet med den nya statens konstitution och därefter bli dess första statschef. Medvetet avstod han från att utveckla en stark presidentmakt utan stärkte flerpartiparlamentarismen, vilket gav skilda rörelser i det politiskt splittrade landet en möjlighet att samexistera i fredlig tävlan om reell makt. Den demokratiska konstitution han skapade visade sig klara påfrestningarna från både krig och politisk extremism. Därmed klarade sig Finland undan det öde som drabbade flertalet andra unga stater i Europa: att demokratin dukade under för ropen på en ”stark man”.
Bland biografierna kan nämnas Yrjö Blomstedts K.J. Ståhlberg: valtiomieselämäkerta (Otava 1969) och Sakari Virkkunens Ståhlberg: Suomen ensimmäinen presidentti (Otava 1978). På svenska finns bl.a. antologin K.J. Ståhlberg och Finlands självständighet (red. Olavi Borg, Helsingfors 1969).
Martin Andreasson
martin.andreasson@liberal.se
