Rawls, John

Rawls var en av de mest kända och inflytelserika politiska filosoferna under efterkrigstiden. Hans mest kända verk, A theory of justice (Oxford University Press 1971, sv. övers. En teori om rättvisa, Daidalos 2000) är ett ambitiöst försök att beskriva vad som karakteriserar ett rättvist samhälle.

Rawls beskrev själv sin teori som ett alternativ till den utilitarism som länge varit dominerande både inom filosofin och inom nationalekonomin. Han lyckades väl såtillvida att den politisk-filsofiska debatten efter 1971 blev mindre inriktad på utilitarism och mer inriktad på rättigheter och kontraktsteoretiska resonemang. Till detta bidrog i stor utsträckning även Robert Nozicks Anarchy, State and Utopia som kom 1974 och innehöll stark polemik mot Rawls idéer (sv. övers. Anarki, stat och utopi, Timbro 2001).

A theory of justice innehåller flera grundtankar, och var och en skulle ha varit ett viktigt bidrag till den politiska filosofin även om de inte hade använts som en del i en samlad teori om rättvisa.

För det första argumenterade Rawls för rättvisa som någon form av opartiskhet, det vill säga tanken att en individ för att uttala sig om rättvisa inte bör ta större hänsyn till sin egen situation än till någon annans. I Rawls tappning ledde idén om opartiskhet till ett tankeexperiment i vilket alla individer samlas bakom en okunnighetens slöja och åläggs att enas om hur samhället ska organiseras. Bakom slöjan vet ingen något om sin egen position eller roll i samhället.

För det andra påstod Rawls att individerna bakom okunnighetens slöja skulle enas om att minimera skadeverkningarna av att ha maximal otur. De skulle därför välja att organisera samhället så att den sämst ställde har det så bra som möjligt.

För det tredje menade Rawls att den sämst ställde inte nödvändigtvis är den mest olyckliga eller den fattigaste i samhället. Eftersom människors idéer om det goda varierar, måste välbefinnande i första hand bestå i grundläggande fri- och rättigheter. I andra hand avgörs människors välbefinnande av deras innehav av vad Rawls kallade ”primary goods”. Dessa kan förstås som en minsta gemensamma nämnare för vad människor med i övrigt väldigt spridda livsmål föredrar.

En sympatisk aspekt av Rawls är att han tar med sina läsare på en tankeresa, inte bara i varje bok eller artikel utan i merparten av sin produktion. I A Theory stadgas de centrala idéerna först försöksmässigt för att senare i boken revideras av de förda resonemangen. Denna utveckling fortsätter i senare verk, och Rawls drar sig inte för att modifiera sina ståndpunkter i efterhand. I förordet till Political Liberalism (Columbia University Press 1993) nämner Rawls exempelvis att han först de senaste åren fått en klar förståelse för politisk liberalism.

Trots att en sammanhållen teori om det rättvisa samhället blev Rawls livsverk är hans idéer så koncisa att de inte på något sätt förutsätter varandra för att bli begripliga – tvärtom: Idén om okunnighetens slöja kan användas utan att ge samma slutsats som Rawls själv drog, idén om att maximera de sämst ställdas position kan användas utan att använda Rawls motivering, och idén om välbefinnande som ”primary goods” kan i sin tur användas oberoende av Rawls övriga idéer.

Chandran Kukathas och Philip Pettit: John Rawls – en introduktion (Daidalos 1992).

Andreas Bergh
andreas.bergh@nek.lu.se