Popper, Karl

Poppers politiska filosofi är ett direkt utflöde av hans vetenskapssyn. Termen ”det öppna samhället”, som ofta används av politiker i dag, är Poppers namn på den samhällstyp som tillåter kritisk debatt och där nya problemlösningar fritt kan formuleras och prövas. Vetenskapens metod är också demokratins metod.

Den största omvälvningen i mänsklighetens historia är för Popper just det steg in i ”det öppna samhället” som första gången togs i Grekland under 400-talet f Kr. Men baksidan av denna utveckling var att det uppstod en ny osäkerhet inför morgondagen. Några av antikens största tänkare, bland dem Platon, blev övertygade om att ”det öppna samhället” inte kunde ge människorna den lycka och harmoni som de trodde hade rått under tidigare perioder.

Poppers mest kända arbete, The Open Society and Its Enemies (sv. övers. Det öppna samhället och dess fiender I-II, Akademilitteratur 1980-81), ägnas åt den kamp mellan det öppna samhällets anhängare och motståndare som Popper upplevde i sin samtid – men dess första del ägnas just Platon och dennes motståndare i antikens Grekland. Boken utkom 1943 och Popper betraktade den som sin krigsinsats. Där finns både den förödande kritik av de stora tänkare (Platon, Hegel och Marx) som Popper identifierar som det öppna samhällets fiender och den precisering av det öppna samhällets innebörd och dess krav på politiken som följer ur av hans egen vetenskapssyn.

Poppers egen syn på kunskap och vetenskap leder fram till en politisk hållning som bygger på insikten att nya fakta kan kullkasta både vetenskapliga teorier och politiska problemlösningar och där kravet på maktspridning har en central roll. I demokratierna kan dåliga regeringar avsättas utan våld, varningar för konsekvenserna av dålig politik kan fritt framföras och var och en har möjlighet att formulera alternativa lösningar och skapa arenor där dessa kan framföras och diskuteras. Demokratin är därför ingen lyx utan tvärtom en förutsättning för sociala och ekonomiska framsteg. De västerländska staterna är inte demokratiska för att de också är förhållandevis rika – tvärtom är de förhållandevis rika för att de under lång tid präglats av fri debatt och fria institutioner.

Det öppna samhällets fiender hävdar alltid att det enda alternativet till politisk kontroll av individerna är kaos och ohämmad egoism, skriver Popper. Men i verkligheten är det de antidemokratiska rörelserna som vädjar till människors egoism, nämligen till deras rädsla för förändringar och deras fruktan för det avvikande. Totalitära regimer försöker bygga upp en kollektiv själviskhet, ett stamtänkande där en gräns alltid dras mellan ”vi” och ”de andra”. Det öppna samhället däremot präglas av en ”altruistisk individualism” – ”jag har rätt att kräva skydd för min frihet, samtidigt som jag erkänner din rätt att kräva samma skydd för din”.

En statsmakt som aktivt ska skydda de svaga mot de starka och hänsynslösa bör också försöka undanröja sådana förhållanden som inskränker människors möjlighet att utnyttja friheten. Men de klassiska liberalernas princip om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” avvisas av Popper, med motivet att den bygger på den ohållbara föreställningen att vi kan veta vad som kännetecknar ett lyckligt samhälle och att den lätt förleder oss att tro att lidande för några kan uppvägas av lycka för andra. I stället bör vår ledstjärna vara en annan princip, nämligen att minska olyckan, eller ”det lidande som kan undvikas”, d.v.s. det lidande som kan angripas med politiska åtgärder, och i övrigt låta människor själva välja hur de vill leva.

Håkan Holmberg: Att läsa Karl Popper (Timbro 1983) och Bryan Magee: Karl Popper (Natur och Kultur 1974).

Håkan Holmberg
hakan.holmberg@unt.se