Ohlin, Bertil

Ohlin blev professor vid 25 års ålder och hans vetenskapliga insatser rör främst internationell handel och konjunkturteori. Ohlin utvecklade på 1920-talet Eli F Heckschers tankar om utrikeshandel till den s.k. Heckscher-Ohlin-teorin, en av de centrala delarna i 1900-talets nationalekonomi. För detta fick Ohlin 1977 nobelpris. Som en reaktion på den internationella depressionen kom Ohlin i början av 1930-talet att intressera sig för hur den höga arbetslösheten skulle kunna bekämpas. Han utvecklade teorier om sysselsättning och nationalinkomst liknande de som samtidigt skapades av engelsmannen John Maynard Keynes.

1934 återförenades de frisinnade och liberala partierna och bildade folkpartiet. Samma år grundades även Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Ohlin var FPU:s ordförande under de första fem åren. I boken Fri eller dirigerad ekonomi (FPU 1936) utvecklade han tankarna bakom en ramhushållning som skilde sig från en socialistisk planhushållning och från en gammalliberal låt-gå-ekonomi. Han myntade året efter begreppet ”det glömda Sverige” som beteckning på eftersatta grupper vars problem inte fick tillräcklig uppmärksamhet.

Redan Ohlins första val som partiledare 1946 blev en stor framgång och folkpartiet var under hela hans ordförandetid (utom i valen 1958) det största oppositionspartiet. Även om Ohlin efter samlingsregeringens avgång aldrig återkom i regeringsställning hade han stort inflytande på svensk politik. Hans effektiva agitation mot planerna på en socialistisk skördetid efter kriget, och valframgången 1948, bidrog till att socialdemokraterna fick skrinlägga dessa planer. Ohlin betydde mycket för de grundlagsreformer, bl.a. enkammarriksdagens införande, som beslutades i slutet på 1960-talet. Som hans största politiska misslyckande framstår pensionsfrågan på 1950-talet. Bertil Ohlin lämnade riksdagen 1970 men var fram till sin död 1979 aktiv i debatten.

Det som mest imponerar hos Ohlin är bredden och uthålligheten. Han hade mycket väl kunnat koncentrera sig på en lysande internationell forskarbana. Men han stod alltså ut att vara oppositionsledare i 22 år. Att han ibland framstod som lite gnällig, kan då vara förståeligt. Han satte växling vid makten före möjligheterna att göra upp med regeringen i olika sakfrågor, vilket irriterade en del mer resultatinriktade folkpartister. Genom sin sakligt tunga argumentation över ett brett politiskt register tvingades socialdemokraterna att anpassa sina förslag med hänsyn till hur de bedömde att Ohlin skulle reagera. Han var läraren som aldrig gav upp hoppet om att eleverna så småningom skulle tillägna sig hans insikter. Men så fort Ohlin hade avgått, dammades skördetidsplanerna av, nu i form av ”den nya näringspolitiken”. Om Ohlin kan sägas att han var den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Ohlin utkom med memoarer i två delar: Ung man blir politiker (Bonniers 1972) och Socialistisk skördetid som kom bort (Bonniers 1975). Sven-Erik Larsson har skrivit biografin Bertil Ohlin – Ekonom och politiker (Atlantis 1998). På engelska finns Ronald Findlay, Lars Jonung och Mats Lundahl (red): Bertil Ohlin – A Centennial Celebration 1899-1999 (MIT Press 2002).

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se