Milton, John

Milton hade tidigt planer på att bli präst. Så blev det inte, men Milton förblev puritan, om än med vissa kontroversiella religiösa åsikter. Han var klassiskt skolad i litteratur och teologi. Under en period studerade han i Cambridge, där han var en inte helt populär student. Detta ledde till att han övergick till studier i hemmet.

Efter resor i Europa, bl.a. till Italien, återvände Milton till England 1640. Han kastade sig in i de politiska striderna mellan puritanska republikaner och kungamakten. 1625 blev Karl I kung av England. Redan från början mötte kungen motstånd från parlamentet och motsättningarna tilltog i styrka. Samtidigt ökade konflikterna med kyrkan och med Skottland. 1642 utbröt inbördeskrig. I detta sammanhang började Milton ägna sig åt polemiskt skriftställeri, från början främst rörande kyrkliga stridsfrågor, men även i andra frågor.

Bland annat författade han fyra skrifter om skilsmässa. Den första kom 1643, Doctrine and Discipline of Divorce. Här ger Milton sin syn på äktenskapet, som han anser måste grundas på samstämmighet. Annars vanhelgas äktenskapet och skilsmässa är nödvändig. Miltons skrifter rönte stor uppmärksamhet. Han hade själv gift sig året innan, 33 år gammal, med den sjuttonåriga Mary Powell. Efter endast ett par månaders äktenskap lämnade hon maken. Mary återvände dock året därpå och födde Milton fyra barn innan hon 1652 dog i barnsäng.

1644 kom Areopagitica, en slagkraftig plädering som försvarar yttrandefriheten, skrivet som ett tal till parlamentet, som 1643 hade antagit en förordning innefattande ”license” – tillståndsgivning. I praktiken innebar det censur. Milton förordade fri läsning och varnade parlamentet för att bidra till och återfalla till tyranni (som rått då tryckfrihetsförordningen var avsedd att skydda kungamakten och religionen). Miltons långa tal, som var avsett att läsas, fick dock knappast någon praktisk effekt. Först 1694 avskaffades den typen av censur, för att i stället ersättas med andra former.

”Give me the liberty to know, to utter and to argue freely according to conscience, above all libertins”. Det är vackra ord! Milton var framför allt en poet. I hans verk lyser den klassiska skolningen igenom, och Areopagitica följer också klassiska retoriska mönster. I bildning och livssyn har Milton två parametrar: dels den kristna och teologiska, dels den antika och humanistiska. Det finns också i hans livsverk en stor tro på den enskilda individens förmåga att skilja sant från falskt och att fatta riktiga beslut.

När Milton argumenterade för tryckfriheten handlade det inte om att fördöma ingrepp mot ansvarslösa skrifter. Han vänder sig i stället skoningslöst och kraftfullt mot förhandsgranskning och tillståndsgivning. Också detta är en modern syn på tryckfrihet. Även om hans storverk Paradise Lost (1667: Det förlorade paradiset) inte har varit huvudpunkt i denna korta text är det detta storslagna religiösa epos som de flesta förknippar Milton med. Här målas bilden av människans flykt från lustgården och Lucifers krig mot Gud. När den fallna ärkeängeln vaknar i Helvetet, berövad sina vingar, utgjuter han sin vrede över Gud som försmått honom – Lucifer den vackraste av alla änglar – till förmån för de ofullkomliga människorna. Porträttet av Lucifer är förvånansvärt kraftfullt och sympatiskt.

Erik Frykman: “John Milton och hans Areopagitica” i tidskriften
Fenix 1994/95 nr. 3, Dennis Danielson (red.): The Cambridge Companion
to Milton (Cambridge University Press 1989).

Sophi Björklund
fia.bjorklund@gmail.com