Madison, James

Madison lär näppeligen gå till historien som en av USA:s stora presidenter, även om hans ämbetstid på intet vis kan betecknas som ett misslyckande. Madisons historiska betydelse ligger i vad han uträttade som politisk tänkare, filosof och statsman. I den generation av stora begåvningar som lade grunden till USA:s politiska system var Madison kanske den störste. Han omsatte i praktiken vad han hade lärt sig i teorin: att makt bara kan kontrolleras om den delas. Den amerikanska maktdelningsprincipen, där kongressen, presidenten och Högsta domstolen utgör oberoende men ändå sammanflätade enheter, är framför allt hans verk.

Madisons styrka låg i hans förståelse av de inneboende svårigheterna i ett demokratiskt styre: Hur högstämda principer och den mänskliga naturen riskerar att befinna sig på ständig kollisionskurs. Kan en politisk maktutövning vara på samma gång rättvis och effektiv? Kan den ta hänsyn till åsiktsskillnader utan att hamna i beslutsblockering, eller förfalla till repression?

Madison var väl förtrogen med maktens möjligheter och begränsningar. Han var ett barn av upplysningstiden och erhöll bästa tänkbara utbildning. Förutom obligatorierna grekiska och latin studerade han John Locke, Isaac Newton, David Hume och Voltaire. Juridik och religion stod ständigt i förgrunden. Madison växte upp samtidigt som motståndet mot den brittiska överhögheten bröt ut på allvar. Vid 25 års ålder representerade han Virginia när kolonierna deklarerade sin självständighet 1776. Under kriget arbetade han bland annat under Thomas Jefferson.

Efter att engelsmännen besegrats uppstod frågan hur den nya nationen skulle styras. Madison hade redan ägnat flera år åt att tänka igenom saken. Han var en lidelsefull försvarare av religiös frihet, tolerans och yttrandefrihet. Men han var samtidigt en övertygad anhängare av en stark centralmakt. Den ordning som tidigare gällt, en löst sammansatt konfederation av enskilda delstater, var för svag för att stå emot inrikespolitiska oroligheter och främmande makters intriger.

Skilda och starka uppfattningar rådde om hur framtiden borde gestalta sig. 1787 sammanträdde delegater från 13 olika delstater i Philadelphia för att debattera och arbeta fram ett förslag till ett nytt statsskick för en ny nation. James Madison var en av initiativtagarna till konventet och han blev dess drivande kraft. Till dem som motsatte sig framväxten av en nationell centralmakt svarade han att en sådan inte alls skulle utvecklas till ett nytt tyranni, med en ny despot. Tvärtom. Republiken USA bestod av så många olikartade och konkurrerande intressen att en majoritet aldrig skulle kunna förtrycka en minoritet. Med ett sådant system lönar sig samarbete, pragmatism och kompromisser.

Madison fick rätt. Bara en gång svek politikerna. Inbördeskriget ställde amerikan mot amerikan. Slavfrågan var för infekterad för att kunna lösas på fredlig väg. Men sedan dess har världens första demokrati bestått provet. Konstitutionen spelar fortfarande en central och dynamisk roll för samhällsutvecklingen. Det är fortfarande ett oöverträffat politiskt dokument.

Catherine Drinker Bowen: Miracle at Philadelphia, Joseph J. Ellis: Founding Brothers, Gary Wills: Explaining America: The Federalist.

Mats Wiklund
mats.wiklund2@comhem.se