Hugo, Victor

Med ett författarskap som spänner över ovanligt lång tid kom Hugo att påverka litteraturen i Frankrike under i stort sett hela 1800-talet. Redan 1820 debuterade han och fortsatte sedan skriva, i flera genrer och stilar, fram till 1880-talet. När Victor Hugo dog 1885 förärades han med en statsbegravning, men hela hans levnad präglades inte av uppskattning.

Hugo var son till en av Napoleons generaler. Som ung pojke vistades han som page vid spanska hovet och följde även sin far på resor i Europa. Under 1820-talet blev Hugos hem samlingspunkt för unga romantiker. De revolterade mot klassicismens stränga regler. Från början var Hugo rojalist, men mot slutet av 1820-talet orienterade han sig allt mer mot en liberal samhällssyn. Redan under junimonarkin 1830 tog Hugo villigt på sig rollen som tidsdiktare och besjöng revolutionen och friheten, som i den politiska tidsdikten Les Chants du crépuscule (1835, Skymningssånger).

Hugo valdes under 1840-talet in i Franska akademien och i Frankrikes parlament. Från att ha stött Louise-Napoléon Bonaparte (blivande Napoleon III) blev han med tiden dennes fiende. Vändpunkten kom definitivt 1848 då Hugo blev vittne till hur ett uppror brutalt slogs ner av ordningsmakten. Han bröt slutgiltigt med de konservativa och blev mer aktiv i fransk politik. Efter Napoleons statskupp 1851 tvingades Hugo i landsflykt.

Under 20 år var han bosatt på Engelska kanalöarna, varifrån han fortsatte att skriva. Redan fem år tidigare hade han påbörjat jätteverket Les Misérables (Samhällets olycksbarn) som var färdigställt 1862. Efter den romantiska vurmen i Frankrike följde en period av realism. I Samhällets olycksbarn beskriver Hugo samhällets brutala maktövergrepp mot enkla, anonyma människor i rättslösa positioner. Personporträtten är onyanserade, i stället strävar Hugo efter att visa att samhället bygger på oacceptabla klasskillnader och snedvridna rättsprinciper. Han pläderar mot förtryck och förnedring och för ett friare och mer människovärdigt samhälle.

Victor Hugo lär ha sagt ”Det finns något som är starkare än all väldens arméer och det är en idé vars tid har kommit”. Uppfostrad till rojalist och i ungdomen konservativ, gjorde Hugo en resa genom det politiska, och litterära, spektret. De idéer som avlöste den romantiska vurmen var samhällskritiska. I Notre-Dame de Paris (Ringaren i Notre Dame) från1831 är ringaren Quasimodos vanställdhet symbolisk – en romantisk syn på utanförskap i en värld som inte tolererar avvikelser. I Samhällets olycksbarn är visserligen karaktärerna generella, men här dominerar ändå realismen. Intresset för vardagen och dess människor ökade och uppmärksamheten riktades mot enkla och anonyma livsöden.

Hugo pläderade såväl för ett friare och rättvisare samhälle, t.ex. i Samhällets olycksbarn, som mot dödstraffet, i novellen Le Dernier jour d´un condamné (1829, En dödsdömds sista stunder). Victor Hugo ansåg att det behövdes politiska reformer för att komma till rätta med orättvisorna.

Clay Sundström: Romantikens revolt (1946); V. Brombert: Victor
Hugo and the Visionary Novel (1984); H. Juin: Victor Hugo 1-3 (1980-86; på franska).

Sophi Björklund
fia.bjorklund@gmail.com