Holmgren, Ann Margret

Ann Margret Holmgrens far var kammarherren Nils Tersmeden på Hessle gård utanför Uppsala. Fadern tillhörde inom adelsståndet ståndsriksdagens främsta försvarare. I sina memoarer skriver Ann Margret, att han efter 1866 års representationsreform aldrig blev sig ”riktigt lik”: Sverige skulle nu ”gå okända och oroande öden till mötes”.

Vid 19 års ålder gifte sig Ann Margret med professorn i fysiologi vid Uppsala Universitet, Frithiof Holmgren 38 år. I äktenskapet föddes nio barn (en flicka dog vid födseln). Som värdinna i Frithiof Holmgrens Uppsalahem kom Ann Margret i kontakt med den frisinnade och liberala kretsen kring studentföreningen Verdandi. År 1886 blev hon själv medlem. Följande år drabbades hon i den konservativa Uppsalamiljön av socialt utanförskap. Hennes brott var, att hon som åhörare deltagit i Verdandis skandalomsusade offentliga debatt kring frågan: ”Vilka är de viktigaste önskningsmålen i sedlighetsfrågan?”

Ann Margret Holmgrens förankring i frisinnade kretsar förstärktes genom samvaron med Björnstierne Björnsson. Under flera decennier tillbringade hon årligen ett par sommarveckor i familjen Björnssons hem på Aulestad i Norge. Som Norgevän skulle hon komma att stödja kraven på unionens upplösning. Genom kontakter med den norska kvinnorörelsen kom hon till insikt om att politisk rösträtt för kvinnor ”är något ytterst väsentligt och naturligt”.

1897 dog Frithiof Holmgren. Ann Margrets ekonomi blev ansträngd. Redan tidigare hade järnhanteringens tillbakagång minskat avkastningen på hennes bruksaktier. År 1901 flyttade hon till Stockholm. Samma år blev hon vice ordförande i Sveriges första kvinnliga fredsförening. Följande vår stod hon tillsammans med likasinnade kvinnor bakom bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm, där hon blev vice ordförande. 1903 var hon en av stiftarna av LKPR. Under fyra år genomkorsade hon landet som kringresande agitator. År 1906 måste hon till följd av sjukdom upphöra med resandet. Hon hade då bildat ett 60-tal lokalföreningar för kvinnlig rösträtt. Som mest hade LKPR 250 lokala föreningar. I sin agitation utgick Ann Margret från tanken om den ”kvinnliga särarten”; genom sina särskilda egenskaper skulle kvinnorna i samhällsarbetet komplettera männen.

Sin Norrlandsresa hösten 1903 har Ann Margret skildrat i dagboksanteckningar. Hon reste 8 800 kilometer på järnväg (dock ej första klass) och åt medhavd matsäck på tåget. På resmålen fick hon fritt logi hos släktingar och hos vänner från Uppsalatiden. Hon nådde med sina föredrag drygt 2 000 åhörare; många män.

När Ann Margret Holmgren avslutat sitt fältarbete fortsatte hon sin agitation i brev, tidningar och tidskrifter. I Verdandis skriftserie medverkade hon med två häften om kvinnorösträtten i utlandet (hon skrev sammanlagt 11 häften). I hennes brevsamling (inemot 2 000 inkommande brev) återfinns ledande personer från många länder. Fortfarande när hon fyllde 90 år var Ann Margret Holmgren en levande gestalt inom kvinnorörelsen. I Stockholms stadshus hyllades 90-åringen av arton kvinnoföreningar.

Ann Margret Holmgrens efterlämnade handlingar bevaras på Uppsala universitetsbibliotek. Ett personporträtt, skrivet av Kersti Ullenhag, ”Ann Margret Holmgren och rösträttsrörelsen” återfinns i Håkan Holmberg (red), Liberala pionjärer. Uppsala 2002. Hon finns även skildrad i Christina Florin: Kvinnor får röst (Atlas Akademi 2006).

Kersti Ullenhag
kersti.ullenhag@ekhist.uu.se