Hesselgren, Kerstin

Fem kvinnor valdes in i riksdagen 1921. En av dem, Kerstin Hesselgren i liberala samlingspartiet, kom att bli riksdagens mest framstående kvinnliga ledamot fram till andra världskriget. Hon var en av de ledande socialpolitikerna och introducerade många nya frågor på riksdagens bord.

Hesselgrens sociala patos yttrade sig på tre sätt: yrkesliv, ideellt arbete och politik, vilka hon framgångsrikt integrerade. Hon vittnar själv om att den förhandlingsvana hon fått efter att i många år både stångas mot och lirka med arbetsgivare och fackpampar var till god hjälp i den värld av konservativa herrar som första kammaren utgjorde.

Kring Hesselgren har det i efterhand uppstått en mytbildning enligt vilken hon ideologiskt skulle ha befunnit sig mellan de frisinnade och socialdemokraterna, och att hon av den anledningen var partivilde under sin riksdagstid. Går man till källorna – som riksdagens protokoll och Hesselgrens egna uttalanden – i stället för att lita till felaktiga andrahandsuppgifter, är en sådan tolkning inte möjlig.

Vid sitt inval hade hon redan tillhört de frisinnade i många år, och blev ordförande i kvinnoförbundet. Efter riksmötet 1923 sprack partiet i frisinnade och liberaler. Hon valde att ansluta sig till den tredje gruppen: de som på grund av missnöje med partisplittringen sade upp sitt formella medlemskap i det frisinnade partiet men ändå sympatiserade med partiets övriga politik. Dessa åtta riksdagsledamöter kallade sig ”frisinnade vildar”, de icke-organiserade frisinnade. Det frisinnade partiet ville fortfarande ha Hesselgren som sin företrädare i utskottet. När folkpartiet bildats anslöt sig Hesselgren som fullvärdig medlem, och satt i riksdagen på fp-mandat 1937-44.

Ingen under Hesselgrens samtid kan ha trott att hon hade någon dragning till socialismen. En förklaring till att en sådan tolkning senare uppstått kan helt enkelt vara att hon var en framstående och radikal socialpolitiker. Men det betyder inte att hon fick inspiration från socialdemokraterna. Snarare var det tvärtom.

Hesselgren ingick i en stark tradition av liberala socialpolitiker, vars gärning först i modern tid dokumenterats av forskningen med avhandlingar som Lennart Lundquists Fattigvårdsfolket (1997) och Marika Hedins Ett liberalt dilemma (2002). I decennier var liberalerna tämligen ensamma i socialpolitiken, tills in på 30-talet när även socialdemokrater började intressera sig för sådana frågor. Mycket av den politik de då började driva hade de övertagit från liberala socialpolitiker som Kerstin Hesselgren.

I flera av sina hjärtefrågor hade Hesselgren en mer radikal åsikt än majoriteten i den frisinnade riksdagsgruppen och senare folkpartiet. Hennes ståndpunkter fanns dock sedan länge representerade hos bemärkta frisinnade socialpolitiker liksom i kvinnoförbundet som Hesselgren ledde. De flesta socialpolitiska frågor Hesselgren drev återfinns redan hos hennes politiska mentor Emilia Broomé i Stockholms stadsfullmäktige.

Kerstin Hesselgren var en ovanligt synlig socialpolitiker. Som ensam kvinna i första kammaren, redan rikskänd från sitt för en kvinna mycket ovanliga yrke, fick hon uppmärksamhet som hon kunde utnyttja för att lansera sina frågor. Hon kämpade för utbildning för kvinnor, tyckte att kvinnor skulle ha tillträde till statliga tjänster – dessutom till samma lön som män – och ville tillåta sexualupplysning och preventivmedel. Det var att fullfölja en liberal tradition.

Av Hesselgrens påbörjade memoarer publicerades två kapitel, ”Kontakt med arbetslivet” och ”En 80-talsflicka söker arbete och uppgifter”, i SAIA:s medlemstidning 1961:2 och 1962:1. Boken om Kerstin Hesselgren – En vänstudie (1968, red Ruth Hamrin-Thorell) är det längsta verket om henne men är illa underbyggt och rymmer många faktafel. I Håkan Holmberg (red.): Liberala pionjärer (Uppsala Publishing House 2002) har jag skrivit kapitlet om Kerstin Hesselgren. Det finns ett Kerstin Hesselgren sällskap som har säte i västra Gästrikland.

Linnea Lindblad
linnealindblad@hotmail.com