Hellberg, Mauritz

Att Mauritz Hellberg blev tidningsman berodde till dels på en slump. 1886 hade han tillträtt som ordförande i studentföreningen Verdandi i Uppsala. 2 april året därpå skulle föreningen arrangera en debatt i sedlighetsfrågan, föranledd framför allt av en tidigare föreläsning av Knut Wicksell som vållat viss uppståndelse. Debatten föregicks av ordentlig planering så att ämnet inte skulle spåra ur. Hellberg förbjöd bl.a. som mötesordförande alla bifallsyttringar. Debatten blev lugn och sansad och betraktades av arrangörerna efteråt som mycket lyckad. Trots detta infördes något senare en insändare i uppsalatidningen Fyris som fördömde såväl debattörer (bland annat Hinke Berggren) som föreningen Verdandi. Det hela spred sig till rikspressen och utvecklade sig till en smärre skandal vilken renderade Hellberg med flera i Verdandis styrelse ett antal akademiska bestraffningar. Dessa medförde att han inte kunde få någon tjänst som lärare, ett framtida yrke han tänkt sig. Erbjudandet 1888 från Karlstads-Tidningens huvudredaktör Yngve Svartengren, att efterträda Gustaf Fröding som redaktör vid tidningen, tackade han därför ja till. Redan efter två år kom han att efterträda Svartengren som chefredaktör. Den posten behöll han i 49 år, den tid som sammanföll med Karlstads-Tidningens storhetstid, tack vare Hellberg.

Hellberg, av vännerna allmänt kallad Maggan, kom att bli en hatad, aktad och respekterad publicist med betydande politiskt inflytande. Det var som publicist han var stor, tidningens tekniska utveckling fick stå tillbaka för innehållet. Först 1928 blev KT dagstidning vilket även Hellberg, då, erkände var för sent. Som många andra liberala redaktörer vid denna tid, var Hellberg även partipolitiskt engagerad. Under lång tid var han ledamot av riksdagens första kammare och när han 1925 inte nominerades till omval var han missnöjd med detta. Han återkom dock som ersättare efter tre år och satt kvar i första kammaren till 1933.
Jungfrutalet i riksdagen 1911 handlade om kvinnans rösträtt vilket inte var märkvärdigt. Hellberg hade varit ordförande i Sveriges allmänna rösträttsförbund under 1890-talet. Likt många andra liberala pressmänniskor vid denna tid var han för en delning av unionen mellan Norge och Sverige. Denna fråga var utlösande för att Otto von Zweigbergks fleråriga initiativ att bilda en vänsterpressförening skulle bli verklighet. Så skedde i juli 1905 och Hellberg kom att sitta i det första förtroenderådet/styrelsen. Där satt han kvar till 1942 då han efterträddes av sin efterträdare i Karlstads-Tidningen, Manne Ståhl. Det uppdrag Hellberg själv påstås ha varit mest stolt över var landstingsmannens. I 32 år satt han i Värmlandslandstinget och åren 1920-30 som dess ordförande.

Det är omöjligt att tala om Hellberg utan att nämna Gustaf Fröding. De båda lärde känna varandra redan under gymnasietiden i Karlstad och följdes därefter åt till studier i Uppsala. Det var när Fröding slutade vid KT första gången som Hellberg erbjöds plats vid tidningen. Några år senare lockade Hellberg, då som chefredaktör, tillbaka sin gamle vän vilken kom att vid sidan av Hellberg betyda mycket för Karlstads-Tidningens renommé. Efter Frödings död gav Mauritz Hellberg ut sin enda bok, Frödingminnen.
Vid sidan av samhällsfrågorna hade Hellberg ett stort intresse för språk. Han talade engelska, tyska, italienska, franska och hyfsad latin och grekiska. Dessa kunskaper fick han användning för under sina många resor.

Litteratur: Manne Ståhl: Mauritz Hellberg – människan, politikern, tidningsmannen (Natur och Kultur 1959), Torbjörn Vallinder: Från Kjellberg till Zweigbergk (Sveriges Vänsterpressförening 1965), Karl-Erik Gustafsson, Per Rydén (red): Den svenska pressens historia (del 2 och 3, Ekerlids 2001).

Jan Fröman jan.froman@liberal.se