Flygare-Carlén, Emilie

Emilie Flygare-Carlén var en av sin tids mest framgångsrika svenska författare. I snabb takt producerade hon storsäljande romaner som översattes till flera språk. Och hon lyckades väl i förhandlingarna om bokrättigheterna där hon skickligt spelade ut olika förläggare mot varandra. Inte för inte var hon dotter till en affärsman. Ja, i själva verket drevs även själva författarskapet som en verkstadsrörelse där Emilie städslade flera medarbetare, däribland sin make, för att göra research, skriva underlag, renskriva manus etcetera.

Emilies far var sjökapten och affärsman i Strömstad. Hon fick tidigt följa med honom på handelsresor och fick som 17-åring ansvar för en del av familjeföretagets affärer. Efter fem års äktenskap med Axel Flygare blev Emilie änka 1833 och hon tvingades göra urarva konkurs.

År 1839 flyttade Emilie Flygare till Stockholm där hon kom att umgås i stadens liberala och litterära kretsar. Där ingick bland andra Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer och August Blanche. Hon gifte sig 1841 med en av dessa liberaler, förläggaren, tidningsmannen och diktaren Johan Gabriel Carlén.

Emilie Flygare-Carléns liberala övertygelse kom till uttryck i flera av hennes romaner. Hon ogillade adelsprivilegier och skråväsende. Hon uppskattade entreprenörer som, liksom hon själv, byggde sin framgång på egen kompetens och egna ansträngningar. Hon kritiserade kvinnans underordnade ställning i samhället.

Emilie engagerade sig för de sämst ställda – både i sitt författarskap och genom välgörenhet, bland annat organiserade hon en stor basar under nödåren på 1860-talet. Hon hyllade också tryckfriheten. Men det var inte några politiska stridsskrifter hon gav ut. Emilie var en författare som skrev för att sälja bra, inte någon rabulist som stötte bort potentiella bokköpare.

Hennes genombrottsroman var Rosen på Tistelön – Berättelse från skärgården (1842) som utspelas i hennes bohuslänska barndomsmiljö. Här kan man finna en engagerad plädering för frihandel – tullfrågan var just då politiskt högaktuell.

Emilie Flygare-Carlén fick en förfrågan om att bli medlem i Nyliberala sällskapet, bildat 1867 (ombildat 1868 till Nyliberala partiet). Sällskapet hade ett mycket radikalt program, författat av Adolf Hedin (sedermera framträdande liberal riksdagsledamot), med krav på parlamentarism, allmän rösträtt, kvinnans jämställdhet och förbättrade villkor för arbetare och andra eftersatta grupper. Hon svarade ja på inbjudan. Men då frågan diskuterades i sällskapet, blev hon inte invald. I ett brev till Hedin 1869 skriver hon beklagande att ”tiden är väl ännu icke mogen för qvinnans erkännande till jämlikhet”.

Monica Lauritzen: En kvinnas röst – Emilie Flygare-Carléns liv och dikt (Bonniers 2007).

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se