Broomé, Emilia

Emilia Broomés far var jurist och kommunalpolitiker i Jönköping. Hon läste i Uppsala till med. kand. och började arbeta som lärare i Jönköping i naturvetenskapliga ämnen. Efter två års äktenskap blev hon änka med ett barn. Sedan flyttade hon till Stockholm. Ett engagemang i fredsrörelsen ledde henne in i kvinnorörelsen och vidare till socialt arbete och politik. Hon kom att bli ledande i en rad organisationer.

Hennes åsikt i fredsfrågan var att konflikter på mellanstatlig nivå borde lösas på samma sätt som i det civila samhället: genom ett rättsväsende. I takt med att ett sådant byggs upp och länder skriver på skiljedomstraktater kan nationella försvar nedrustas, inte tidigare, ansåg hon. Flera gånger lämnade hon styrelser när hon ansåg att de önskade en för hastig nedrustning innan det finns något i stället.

Det fanns också orättvisor i samhället som behövde rättas till. Likställighetsprincipen skulle inte gå att genomföra mellan länder om den inte fick råda mellan människor. Skolan blev i Broomés resonemang en viktig väg att skapa ett rättvisare samhälle och långsiktigt motverka nöd.

Med rättviseargument pläderade Broomé för kvinnlig rösträtt, gift kvinnas myndighet, lika lön för lika arbete och att tjänster skulle gå till den mest dugliga oavsett kön. Hon ansåg att det var allas ansvar att se till att lindra armod, och såg det därför som det offentligas uppgift att bygga upp ett socialt skyddsnät.

Bland de många organisationer hon var drivande i var Centralförbundet för socialt arbete. 1904 började hon arbeta som föreståndare för förbundets upplysningsbyrå.

Från 1912 var hon en av de ledande liberalerna i Stockholms kommunpolitik. Hon drev frågor som förbättrad yrkesutbildning och lika lön för kvinnor, bättre bostäder och stöd till utsatta barn.

I CSA träffade Broomé Kerstin Hesselgren. Sociala reformer uppnås effektivast inom politiken, argumenterade Broomé; vill du verkligen förändra så gör det den vägen. Hesselgren gick med i partiet hon också. Broomé blev hennes mentor och de samarbetade i många år. I riksdagen kom Hesselgren att arbeta just med samma frågor och med samma inriktning som Broomé.

Att hon var änka och förmögen gjorde det lättare för Broomé än för många andra kvinnor att nå en politisk position. 1909 invaldes hon i frisinnade landsföreningens verkställande utskott och blev Sveriges första kvinna i en partiledning. Fram till partisprängningen får hon betraktas som den viktigaste kvinnan i den partiorganisationen. Därefter blev hon Sveriges första kvinnliga vice partiledare. Att hon valde liberalerna berodde till stor del på Ivan Bratt, han var en personlig vän och hon stödde hans motboksförslag. Hon fortsatte dock i kvinnoförbundet som inte valde sida mellan frisinnade och liberaler.

1914 blev Broomé ledamot i lagberedningen för en ny giftermålsbalk. Fastän hon ännu inte hade politisk rösträtt blev hon 1919 ordförande i en statlig utredning. Utredningsuppdragen kom att bli många.

Ett tidigt förslag till pensionsförsäkring förelåg 1913. Broomé tyckte att det var otillständigt att kvinnor på grund av medellivslängden skulle få lägre utbetalningar än män vid samma betalda premie. Människor ska behandlas rättvist av det offentliga, menade hon. För staten finns det ingen anledning att utgå från en affärsmässig försäkringsteknisk princip. Staten är inget försäkringsbolag och gör inte sådant för att tjäna pengar utan för medborgarnas välgångs skull. Då måste likställighet vara ett huvudkrav.

Men Broomé fick inget gehör för den linjen. När det nya pensionssystemet infördes på 1990-talet fann även dagens politiker för gott att låta kön påverka pensionen. Även efter hundra år har samhället en bit kvar till Broomés nivå.

Emilia Broomé är en av tre liberala socialpolitiker som beskrivs i Marika Hedins avhandling Ett liberalt dilemma (Symposion 2002). Ingen regelrätt biografi finns över Broomé. I antologin Håkan Holmberg (red.) Liberala pionjärer (Uppsala Publishing House 2002) handlar Louise Drangels kapitel om henne.

Linnea Lindblad
linnealindblad@hotmail.com