Beveridge, Lord William Henry
Beveridge räknas av många som den moderna välfärdsstatens grundare. Detta sedan han aktivt bidragit till att utreda frågan om arbetslöshetsförsäkring 1911 och framför allt efter den så kallade Beveridge-rapporten (Social Insurance and Allied Services, The Stationery Office Books 1942). Beveridge menade att det gick att upptäcka objektiva socio-ekonomiska lagar på vilka en reformpolitik för social rättvisa kunde byggas, och hoppades att andra världskrigets slut skulle bli startpunkten för ett nytt samhälle.
Hans förhoppning infriades såtillvida att de reformer som skisserades i Beveridge-rapporten kom att införas av Labour-regeringen under slutet av 40-talet. En central tankegång i rapporten var målet att uppnå full sysselsättning genom bl.a. en stabiliserande finanspolitik i John Maynard Keynes anda och genom produktion i statlig regi. Han betonade dock också den privata sektorns betydelse för samhällets välfärd.
Arvet från Beveridge finns inte bara i den moderna välfärdsstaten utan även inom nationalekonomin. De så kallade Beveridge-kurvan, som illustrerar hur väl arbetsmarknaden parar ihop vakanser med arbetssökande, används fortfarande flitigt och är ständigt aktuell inte minst i analysen av EU-ländernas problem med ihållande hög arbetslöshet.
Förutom det stora inflytande på Storbritanniens socialpolitik som Beveridge utövade, var han aktiv på många andra sätt. Hans tid som rektor för London School of Economics (LSE) beskrivs ibland som ett andra grundande av skolan, och Beveridge var drivande för att LSE skulle ta emot studenter som flydde från nazismen under 1930-talet. Han var också regelbunden skribent i The Morning Post från 1905.
Beveridges politiska bredd hör utan tvekan till hans mer imponerande egenskaper. Under sin universitetstid umgicks han mycket i socialistiska kretsar – men granskade socialismen med den kritiske ekonomens blick.
Hans argument för sociala reformer var också till stora delar ekonomiskt motiverade och riktade mot konservativa och mot näringslivet: Genom att minska arbetsgivarnas ansvar för sjukvård och pensioner skulle näringslivets situation förbättras. En friskare och mer välutbildad befolkning kommer dessutom att vara mer produktiv än motsatsen, vilket också skulle gynna näringslivet. Beveridge var således en föregångare till nutidens socialliberaler som ogärna ser välfärdsstaten som ett självklart hot mot tillväxt och effektivitet i den privata sektorn.
William Beveridge: Full Employment in a Free Society (1944; utgiven på George Allen & Unwin, 1960). Jose Harris: William Beveridge – A Biography (Clarendon 1997).
Andreas Bergh
andreas.bergh@nek.lu.se
