Beethoven, Ludwig van

Beethoven framstår som upplysningens främste tonsättare. I en gästbok skrev han 1792: ”Att hjälpa närhelst man kan, att älska friheten över allt annat, att aldrig förneka sanningen – inte ens vid tronens fot.” Han anslöt sig till den franska revolutionens idéer, vilket kom till uttryck i flera verk.

Ett exempel är hans tredje symfoni, Eroica, fullbordad 1803. Beethoven hade tänkt att symfonin skulle tillägnas Napoleon för dennes uppslutning bakom franska revolutionens ideal. Men då Beethoven 1804 nåddes av nyheten att Napoleon låtit kröna sig till kejsare, utbrast han: ”Så är han då bara en vanlig människa! Nu ska även han trampa på de mänskliga rättigheterna och blott släppa fram sin egen ärelystnad. Han kommer att sätta sig själv över alla andra och bli en tyrann.” Dedikationen till Napoleon på symfonins titelblad togs bort. I stället kom den tredje symfonin att tillägnas ”minnet av en stor man”.

Beethovens enda opera, Fidelio, (slutlig version 1814) handlar om kampen för att frige en politisk fånge, Florestan. Operans underliggande budskap handlar dock inte om befrielsen av en specifik fånge utan om frihet och rättvisa för alla.

Beethoven följde noga den internationella politiska utvecklingen och han gladdes mycket åt nyheten om Wellingtons seger över Napoleon vid Vitoria i Spanien den 21 juni 1813. I december uppfördes hans stycke Wellingtons seger eller Slaget vid Vitoria. Vid tidpunkten för Wienkongressen ansågs Beethoven vara Europas främste tonsättare. Han hyste stora förhoppningar om att denna konferens skulle kunna skapa ett friare och fredligare Europa och han gladdes mycket åt den uppmärksamhet som kongressen gav honom. För kongressen komponerade Beethoven kantaten Der glorreiche Augenblick (Det ärorika tillfället) för solo, kör och orkester.

Beethoven kunde naturligtvis inte veta att kongressen skulle resultera i att auktoritära och reaktionära regimer stärkte sin ställning på många håll i Europa. Under senare delen av sitt liv kritiserade Beethoven det österrikiska kejsardömets alltmer repressiva politik. Han ådrog sig uppmärksamhet från den hemliga polisen, som dock inte vidtog några åtgärder mot honom.

1809-10 skrev Beethoven musik till Goethes skådespel Egmont från 1788. Detta skådespel handlar om en historisk person, den nederländske frihetshjälten Lamoraal Egmont, som på 1500-talet ställde sig i spetsen för Nederländernas uppror mot den spanska överhögheten. Musiken avslutas med en kort ”segersymfoni” – Nederländerna har fått sin frihet.

Beethovens mest kända upplysningsmusik är den nionde symfonin, uruppförd 1824. I sista satsen används upplysningsdiktaren Friedrich von Schillers Ode an die Freude (Ode till glädjen), som är en hyllning till friheten, jämlikheten och broderskapet. ”Alla människor blir bröder”, sjunger kören till en enkel melodi, uppbyggd som en folkvisa. Melodin antogs av Europarådet 1972 som officiell Europahymn.

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se