Andersson, Gustaf i Rasjön

”Rasjön” gick folkhögskola och lantmannaskola men var i övrigt självlärd och fostrad i nykterhetsrörelse, hembygdsrörelse, kommunalpolitik och landsting. Han valdes in i riksdagen vid 37 års ålder och anmodades efter fem år bli jordbruksminister i Carl Ekmans första ministär. Men han avböjde och motiverade det för en förvånad reporter med orden ”om du visste hur vackert det är hemma i Rasjön så här års skulle du inte heller vilja bli statsråd”.

Rasjön spelade en viktig roll i det arbete som ledde fram till att de frisinnade och liberala partierna 1934 återsamlades i folkpartiet. I januari 1935 valdes Rasjön till ordförande i riksdagsgruppen vid ett gruppsammanträde där han först avböjde och föreslog en annan kandidat. I dagboken noterade han: ”Jag valdes enhälligt och höll ett tal där jag betecknade valet som ett olyckligt steg för partiet och för mig själv.”

En del pressröster menade att han var en färglös gestalt i jämförelse med liberalismens stora namn i Sverige. Trots partiledarskapet fortsatte han som landstingsman och som ansvarig för Falu-Kurirens ledarsida.

Efter Sovjets angrepp på Finland 1939 bildades samlingsregeringen med Rasjön som kommunikationsminister. Som en av de fyra partiledarna ingick han därmed i den inre kärnan i den regering som ställdes inför de svåraste beslut någon svensk ministär haft att hantera i modern tid. Rasjön var misstänksam mot de delar av försvarsledningen som önskade svensk uppslutning på finländsk sida i vinterkriget och skrev i sina memoarer: ”Inför dylika utslag av privat militärpolitik under officiell täckmantel har man skäl att fråga, om det militära systemet egentligen på ett betryggande sätt är underordnat den demokratiska statsstyrelsen.”

I regeringen kände han sig nödgad att kompromissa, bl.a. i fråga om ingrepp mot pressen, medan parlamentariker kunde hålla fanan högre genom att en majoritet av partiets ledamöter röstade emot regeringsförslagen om grundlagsändring för införande av censur. Rasjön lämnade regeringen 1944 för att bli landshövding i hemlänet och överlämnade partiledarskapet till den i de flestas ögon långt mer karismatiske Bertil Ohlin.

Till utseendet påminde Rasjön om den gråe och vardaglige Harry Truman, som också djupt underskattades vid sitt tillträde. Bådas gärning har undan för undan kommit att uppvärderats när forskningen och politiska bedömare fått mer perspektiv på deras insatser. Rasjön höll alltid huvudet kallt. I efterhand kan konstateras att samarbetet i det nybildade folkpartiet gick mycket bra, trots misstänksamhet från förr. Förtjänsten av detta tillkom i hög grad partiledarens förmåga att prestigelöst och sakligt kunna samla motstridande krafter. Ernst Wigforss hörde till dem som starkt uppskattade Rasjön och skriver i sina memoarer att ”under torrheten fanns åtskilligt av skämtlynne, men mest märkte man ändå det klara och nyktra förståndet”.

Som pensionär kom Rasjön att framträda som enskild debattör, friare än tidigare. Han varnade för vad han såg som en tilltagande korporatism genom att allmänintresset trängdes tillbaka till förmån för ekonomiska intresseorganisationer. Vid landsmötet 1958 var han den ende som förordade en kompromiss med socialdemokraterna i tjänstepensionsfrågan. Hans memoarer Från bondetåget till samlingsregeringen (Tiden 1955) döljer det mesta av hans personliga tankar men anses ha hög kvalitet som politiskt tidsdokument.

Hans Lindblad
hans.lindblad@bredband.net