Almqvist, Carl Jonas Love

Almqvist kom från en släkt av präster och ämbetsmän; en farbroder var också riksdagsman. Han gifte sig tidigt med en föräldralös flicka, Anna Maria Lundström, som familjen tagit sig an, och som beundrade och stod i tacksamhetsskuld till Almqvist. Äktenskapet förefaller ha präglats av vänlighet och mildhet, men inte av den själarnas gemenskap eller jämställdhet mellan jämlikar som Almqvist så vältaligt utvecklade i sina skrifter om äktenskapet och makars relationer. Paret fick en son och en dotter.

Riktigt känd blev Almqvist med sitt verk Törnrosens bok, som egentligen består av ett stort antal olika berättelser, som gavs ut 1833-51. Hans Drottningens juvelsmycke från 1834 med den androgyna och trolska figuren Tintomara är ett mästerverk och har betecknats som en politisk thriller. Amorina innehåller för tiden radikala tankar om kriminalitet och en human fångvård, inriktad på rehabilitering snarare än straff.

Det är inte många inlägg i samhällsdebatten som mer än ett och ett halvt sekel efter det att de skrevs känns fräscha och relevanta. När jag för ett antal år sedan läste Almqvists Det går an från 1839 slog mig främst just dess starka modernitet. Dess dubbla plädering för näringsfriheten och kvinnans frigörelse tillhör de liberala klassikerna. Läsaren får följa en ung kvinna, Sara Videbäck, på en resa från Stockholm till Lidköping under vilken hon träffar sergeanten Albert. Den unga glasmästardottern har efter sin faders död tagit över ansvaret för familjens företag, visar sig vara en duglig affärskvinna och har dessutom uppfunnit en särskild sorts fönsterkitt. Problemet är att hon efter sin mors död inte får driva glasmästeriet vidare – endast män och deras änkor fick tillhöra ett skrå – men hon finner på råd eftersom kittproduktion och försäljning inte ”ligger under skrå”.

Dagens kvinnor kan förvisso utöva vilka yrken de vill, men vill de driva eget företag är det bäst att de håller sig borta från den offentliga sektorns de facto-monopol. Emellertid är det Almqvists tankar, vältaligt utvecklade av romanens huvudperson, om betydelsen av självständighet, frihet och frivillighet i äktenskapet som är romanens främsta behållning. Almqvist förlorade efter Det går an sin tjänst som rektor och hamnade i strid med allehanda makthavare – inte minst inom kyrkan.

Ellen Key, vars far, den liberale politikern Emil Key, var god vän med Almqvist, sammanfattar hans syn på makar och äktenskap: ”De äro varandras jämlikar; ehuru ej varandra lika — Kvinnan bör lära sig yrken och erhålla full rätt till självförsörjning, så att hon icke för utkomstens skull förfaller till — att ge sig åt en annan man än den hon älskar. ’Ingen man blir rätt lycklig genom en kvinna om hon inte älskar honom. Därför måste ock han vara högst angelägen, att kvinnan genom sitt arbete och sin skicklighet kan bestå i landet; ty då först kan en man veta, att, om en kvinna bifaller att giva sig åt honom, så gör hon det av kärlek´.” (Key 1897)

Almqvists perspektiv är alltså inte enbart kvinnans, som bör ha rätt att försörja sig själv, utan intressant nog även mannens som också vinner på om kärleksrelationen är jämställd, och då inte endast i ekonomisk bemärkelse.

För en personlig bild av Almqvist som person och diktare rekommenderas essän Sveriges modernaste diktare Carl Jonas Ludvig Almqvist av Ellen Key (1897, nyutgåva av Rekolid, i faksimil 1992). Standardverket om diktaren är Bertil Rombergs Carl Jonas Love Almqvist. Liv och verk från 1993. I Carl Jonas Love Almqvist – diktaren, debattören, drömmaren av Lars Burman (red.) Gidlunds förlag 2001, ger en rad litteraturvetare sin syn på olika aspekter av Almqvists diktning och person. Brottsanklagelserna mot Almqvist som föranledde många och omfattande skriverier under hans tid, finns sammanfattade och analyserade i Rättegången mot C.J.L. Almqvist av A. Hemming-Sjöberg, Albert Bonniers förlag 1929. Så sent som 2002 utkom en ny biografi, Almqvist. Diktaren och hans tid, av Magnus Jacobson (Historiska Media).

Ulrika Stuart
ulrika.stuart@foretagarna.se