Stormakten Ryssland temat för årets Ohlinföreläsning

Kriget i Georgien var planerat sedan länge. Det hävdade Svante Cornell vid årets Ohlinföreläsning, som handlade om Ryssland och dess relationer med omvärlden.

Redan vid tiden för Sovjetunionens sammanbott gav ryska armén sitt stöd till utbrytare i Georgien och Sydossetien, samtidigt som man delade ut ryska pass till georgier. En ny doktrin formulerades också: Ryssland har både rättighet och skyldighet att skydda sina medborgare i utlandet.

Svante Cornell citerade Vladimir Putin som sagt att Sovjetunionens fall var den största katastrofen i 1900-talets historia, och menade att ambitionen från Moskva hela tiden har varit och fortfarande är att behålla inflytande över sin intressesfär, det vill säga hela det gamla Sovjetunionen, vilket blir omöjligt om de nya staterna utvecklas till demokratier, som Georgien gjort.

Han räknade också upp alla de olika medel som de ryska makthavarna använder för att kontrollera sin omvärld: energisanktioner, politiska mord (både på journalister som Anna Politkovskaja och dissidenter som Litvinenko i Storbritannien), cyberattacker (nyligen mot Estland), militära incidenter, subversion i form av spioneri och korruption, samt slutligen, regelrätta invasioner som den i Georgien i augusti i år.

Europas roll betecknade han som maktlös, på grund av vår naivitet:

– Vi har baserat vår vision om Ryssland på samarbete.

Samtidigt målade han upp en bild av en regim som koncentrerar makten utan att verka veta riktigt vad de ska göra av den. Kriminalisering, kortsiktighet och stagnation menade han kännetecknar den ryska staten, som förmodligen aldrig kommer att bygga någon gasledning i Östersjön, eftersom det inte vare sig vilja eller resurser att investera så mycket som den skulle kosta. Progressiva krafter i landet har merginaliserats, delvis på grund av att de har övergivits av Europa.

Elisabeth Hedborg kompletterade Svante Cornells bild med några intryck från insidan i det ryska samhället, men först konstaterade hon att Georgien knappast är en idealisk demokrati, utan har många problem. Hennes exposé över den ryska historien sedan Krimkriget visade att det ironiskt nog är tider av instabilitet som har inneburit en möjlighet att reformera till exempel rättsväsendet. Men när Gorbatjov fösökte reformera det sovjetiska bygget lite lagom visade det sig vara omöjligt och unionen kollapsade.

Vladimir Putins första åtgärd var att ta ett fast grepp om den så kallade vertikalen, alltså den maktstruktur som ger Moskva möjlighet att kontrollera landet och skapa stabilitet. Om vi nu – som det verkar – går mot osäkrare tider kan det kanske vara början på nya reformer som kan ge hopp om en demokratisk utveckling. Men Ryssland har aldrig upplevt en demokrati, och Elisabeth Hedborg kunde berätta om möten med ryssar som uppenbart inte kunde förstå vad demokratiska val och möjligheten att rösta skulle vara bra för.

I den följande diskussionen var Svante Cornell och Elisabeth Hedborg oeniga om hur man borde betrakta Georgien, men Svante Cornell menade att det inte spelar någon roll vem det var som startade konflikten i augusti, eftersom den ryska armén gjort sitt bästa för att provocera fram en ursäkt för att invadera.

Det senaste genidraget från Kreml är att man nu själva har organiserat sin opposition, på ett sätt som kan påminna om det forna Östtysklands skenparlament. De officiella kommentarerna från de få som vågade ställa upp mot Putin i senaste valet är försiktigt positiva, vilket kan tolkas som att de gett upp hoppet om ett reellt flerpartisystem. För den som önskar en utveckling mot ökad demokrati i det stora landet verkar det tyvärr inte finnas så stora skäl till optimism, åtminstone inte på kort sikt.

Maria Malm

Läs även Lisa Bjurwalds ledarstick om föreläsningen i Dagens Nyheter