”Life Chances” på internationellt seminarium i Stockholm

Den 29-30 oktober samlades deltagare från ett tiotal europeiska think tanks i Stockholm för ett seminarium på temat ”Life Chances in Europe”. Värd var Ohlininstitutet i samarbete med organisationen European Liberal Forum. Begreppet ”Life chances” eller social mobilitet handlar om vilka möjligheter människor har att själva forma sina liv oavsett bakgrund, hur deras familj ser ut och i viss mån vilka val de gjort tidigare i livet.

Lennart Arvedson, Ohlininstitutet, inledde seminariet med att definiera begreppet ”Life Chances” som han först stött på hos sociologen Ralph Dahrendorf, som människans ”möjligheter till personlig utveckling, förverkligande av talanger, önskningar och förhoppningar, som tillhandahålls av sociala förutsättningar”. Enligt Dahrendorf är ”livschanser” en funktion av möjligheter och ”ligaturer”, det vill säga de både positiva och negativa sociala bindningar som vi har till vår omgivning (till exempel traditioner och andra förväntningar på individen från familj, vänner och övriga samhället). Han betonade det civila samhällets roll som koppling mellan staten och individen, och dess nödvändighet för att skapa mening åt människors livsmönster.

I Sverige är begreppen ”livschanser” och ”social mobilitet” inte så vanliga i den politiska debatten, men de förekommer desto mer i andra länder. I Storbritannien har används de flitigt både av Labourregeringen och Torypartiet. Vad man menar – och om alla talar om samma sak – är däremot inte helt klart. Handlar det om inkomst, utbildning, hälsa och inflytande i en mer statisk mening eller rör det sig om individens frihet att utvecklas och påverka sin situation?

För den som accepterar Dahrendorfs definition handlar begreppen om utveckling, och för att man ska kunna studera den sociala mobiliteten i ett samhälle krävs långsiktiga studier, där man följer ett stort antal individer genom livet för att se om och hur deras livssituation förändras, betonade Lennart Arvedson. Det finns massor av data om människor som är i en viss situation, till exempel ensamstående föräldrar. Men ingen vet hur länge de enskilda individerna fortsätter att vara ensamstående! Likaså vet man en del om gruppen hemlösa, men ingenting om hur länge människor är hemlösa. En svensk studie av ”fattiga” (människor som har mindre än hälften av medianinkomsten) visar att 66 % av dem som ingick i studien var fattiga i mindre än två år och att mindre än 1 % var fattiga under hela den studerade perioden (1994-1999). Andra studier visar på liknande siffror för barn som föds i fattiga familjer, medan möjligheten för pojkar som tagits om hand av sociala myndigheter att undvika en framtid kantad av kriminalitet, droger och självmordsförsök tycks vara mycket sämre.

I sin kommentar till anförandet kopplade folkpartiets riksdagsledamot Barbro Westerholm framför allt begreppet till sitt specialområde: de äldre. Hon talade om hur gamla i Sverige länge har haft små möjligheter att påverka sitt boende och vilken hjälp de ska få av samhället och menade att äldres livschanser behöver bli fler genom bättre valmöjligheter och ett accepterande av att alla vill kunna ordna sina liv på sitt eget sätt – också när de bli gamla.

Anders Björklund, fil dr och professor i nationalekonomi, samt tidigare chef för SOFI (Institutionen för social forskning) vid Stockholms universitet, var nästa talare. Han presenterade sina forskningsresultat på området inkomstmobilitet, som visade att Sverige, tillsammans med Danmark, Norge och Finland har mycket större mobilitet än USA, om man ser till sannolikheten att människor ska få en väsentligt annorlunda inkomst än sina föräldrar och/eller syskon. I USA har familjebakgrunden ungeför dubbels så stor inverkan på barnens framtida inkomster, jämfört med i de nordiska länderna. Dessa förutsättningar verkar ha förändrats, och mobiliteten tycks i USA ha varit mycket högre under 1800-talet, medan den i Sverige och Finland i stället har ökat från 1930-talet till 1950-talet, vilket sammanfaller med införandet av den allmänna grundskolan.

Alasdair Murray från Centre Forum i Storbritannien gav ett brittiskt perspektiv på social mobilitet, som där har blivit något av ett favorituttryck bland politiker från alla partier. Han menade att bakgrunden är de växande inkomstklyftorna under 1980- och 90-talen, men ifrågasatte om de olika partierna verkligen talar om samma sak när de använder begreppet ”social mobility”.

Ofta tycks också politikerna ha hoppat över analysen för att gå direkt på lösningarna, menade han. För Labour ligger fokus på att minska fattigdom bland barnfamiljer, minska arbetslösheten och att förbättra och förlänga den obligatoriska skolgången. Liberaldemokraterna vill införa terminsavgifter för högre utbildning (och stödja dem som inte har råd att betala själva), tillåta friskolor enligt svensk modell, samt minska fattigdom bland barnfamiljer. De konservativa slutligen vill återinföra elitskolor och införa friskolor, uppmuntra kvinnor att stanna hemma med sina barn och eliminera hinder för dem som försöker klättra uppför samhällsstegen. Att skolan är central för att förbättra mobiliteten tycks det råda enighet om, även om man vill se olika åtgärder.

Seminariet avslutades av Ingemund Hägg, Ohlininstitutet, som ledde en gemensam diskussion där deltagarna sammanfattade de viktigaste synpunkterna. Deltagarna var eniga om att det är viktigt med långsiktiga studier där man kan följa individer för att få en god uppfattning om hur mobiliteten verkligen ser ut. Att (den ekonomiska) mobiliteten är större i de nordiska länderna än i stater som Storbritannien och USA var kanske inte helt väntat, men visade på hur viktigt det är att undersöka verkligheten innan man bildar sig en uppfattning om vilken politik som leder till större frihet för individen att själv utforma sitt liv.

Bland de politiska slutsatser som ändå drogs var behovet av god tillgång på utbildning, liksom att samhället minimerar risken för att människor ska hamna i en ”återvändsgränd”. Våren 2009 kommer Ohlininstitutet att ordna en uppföljning av seminariet ”Life Chances” i form av en workshop. Den ska i sin tur utmynna i flera rapporter som kommer att läggas fram under hösten 2009.

Maria Malm

Deltagande think tanks på seminariet 29-30 november:

Centre Forum (Storbritannien)
E2 (Finland)
Fondazione Critica Liberale (Italien)
FORES (Sverige)
Friedrich Naumann-Stiftung (Tyskland)
Fundacija Libertas (Slovenien)
Kenniscentrum D66 (Nederländerna)
Lokus (Finland)
Movimento Liberal Social (Portugal)
Ohlininstitutet (Sverige)
Silba (Danmark)
Teldersstichting (Nederländerna)